Häromdagen frågade Anna Hallander författare på instagram varför det är så vanligt med långa resor i fantasy, det riskerar ju faktiskt att bli långtråkigt?

Jag håller med om att det kan var väldigt störande eller tråkigt med alla evinnerliga resor i fantasy. Och samtidigt har jag själv en massa resor i mina böcker Jag insåg redan när jag skrev första utkastet till första boken i tonåren att allt resandet är problematiskt, att det känns som att det ”aldrig” tar slut, och därför experimenterade jag redan då med hur mycket av det man kunde hoppa över utan att det blev konstigt.

Det är liksom inte så att resebeskrivningarna är ett självändamål, utan de är en konsekvens av att karaktärerna på grund av omständigheterna behöver förflytta sig, vilket dels tar tid, dels påverkar dem utifrån resornas olika vedermödor.

En av de saker som nämndes av andra i svaren var att kartor i fantasyböcker kan vara en morot till läsaren, typ ”allt det här spännande ska du få upptäcka!”. Så det är väl bra att säga att så ser inte jag på kartorna i mina böcker. Mina kartor är där som någon sorts referens, så att läsaren (och författaren från början ) ska kunna hålla reda på var de olika platserna som nämns ligger i förhållande till varandra. Av den anledningen kan man också notera att den första kartan innehåller mindre information än de senare.

P.S. Jag vet att det är lite tyst här för tillfället. Vardagen och saker som händer omkring mig tar upp typ all tid och ork just nu.