Idag, den 10 september, deltar många svenska skolor i ”Dansa för livet”. Syftet med aktionen är att förebygga självmord bland unga.

Det är förstås ett fantastiskt initiativ. Själv tillhör jag dem som älskar att dansa – jag drömde en gång i tiden om att bli dansare, och på högstadiet och gymnasiet var dansen min huvudsakliga fritidsaktivitet.

Men jag vill samtidigt påminna om att det finns en hel del barn och ungdomar som hatar att dansa. Det kan finnas olika skäl: att de inte tycker om att andra ser dem röra på sig, eller att de tycker det är svårt att hänga med och förstå rörelserna, och så vidare.

Dessutom finns det många barn och unga som mår väldigt dåligt av den här sortens schemabrytande aktiviteter. Skoldagens rutiner saboteras, det är ofta otydligt vad som ska hända när under dagen, och man tvingas träffa på en mängd andra elever man inte alls känner.

För många, som kanske redan mår dåligt, kan alltså den här sortens dagar och aktiviteter vara en sådan sak som bara ytterligare spär på det dåliga måendet.

Tyvärr finns det inom skolans värld en del klämkäcka vuxna som, när de väl blivit ”sålda” på en sån här grej som Dansa för livet, också blir oerhört angelägna om att ALLA ska vara med. Alltså även de som försöker förmedla att just det här är sånt de mår dåligt av.

Därför vill jag passa på att påminna:

Att delta i Dansa för livet måste vara frivilligt.

Att tvinga någon att delta är att motverka hela syftet.