När jag var liten hade vi ett stort trädgårdsland. Om somrarna växte det sockerärtor där. Ja, en hel massa andra grlnsaker också, förstås, men nu var det ärtor vi skulle prata om.

Sockerärtor är ju generellt menade att plockas som ganska outvecklade, alltså när ärtorna är väldigt små och skidorna tunna och platta. Fast jag föredrog att vänta tills ärtorna blivit större.

Det är något magiskt med ärtor. Med att öppna en ärtskida och få ut jämna runda fylliga gröna ärtor. De är vackra. De känns lena och samtidigt sprängfyllda.

I min barndom var ärtorna magiska, på så sätt att de också stimulerade fantasin. Nyplockade runda ärtor kan vara livsviktig medicin, eller magiska piller, eller något annat. Det sägs att det är fantasin som sätter gränser, men de gränserna var det nog ont om.

Däremot var det oftast inget jag pratade om. Min fantasivärld var min, den höll jag för mig själv. Det känns rentav lite småbesvärligt att skriva om det nu.

Men den där inre fantasivärlden är fortfarande viktig, den behövs även när man blivit vuxen. Även om man fortfarande inte vill prata med andra om den.

Kanske är det ont om nyplockade ärtskidor fyllda med runda lena magiska ärtor där du befinner dig i livet? Då kan en bok vara lösningen.

Du behöver inte berätta för omvärlden att boken du läser innehåller magiska ingredienser. Det kan vara vår lilla hemlighet, om det känns pinsamt. Men jag vågar nästan lova att det skulle kännas skönt med den där pirrande känslan igen