”Rymden är ofattbart stor. Människor som blickat upp mot en stjärnklar himmel har i alla tider ställt sig frågor om sin egen existens. Rymden har alltid fungerat som en katalysator för fantasier, idéer och frågor om vilka vi är och vår plats i universum. Rymden ger perspektiv.”

Så skriver Bokmässan Göteborg om ett av årets teman.

”Någonstans i universum, skapad någon gång i tidernas begynnelse, finns Vintergatan, ett stort moln av oändligt många stjärnor. Runt stjärnorna kretsar planeter. På en av dem bor människor. De kallar sin planet Jorden och sin stjärna Solen, och de flesta av dem tror att de är de enda varelserna i universum och att deras planet är den enda beboeliga platsen. Där lever de ovetande om de miljontals andra världar som finns runt ljusen på deras natthimmel.

Långt, långt bort i andra ändan av Vintergatan, runt en av dessa stjärnor, kretsar en annan planet, Seiscro. Så ofattbart långt ifrån varandra, och kontakter mellan de båda världarna borde vara omöjliga med tanke på avståndet, men ändå lever likadana människor på Seiscro som på Jorden.”

Det berättar Arenas i min bok Lysande klot tvenne, första boken i serien Elsinorien.

Måne, stjärnor och himlafenomen har roller att spela i böckerna. Men rymden spelar sin viktigaste roll i form av det oändligt långa avståndet mellan två världar som ändå har kontakt.

Böckerna om Elsinorien är inte science fiction, utan fantasy, som inleds som portalfantasy.

Och rymden är definitivt en katalysator för fantasi och ett redskap för perspektiv.