Något som gör att jag ställer mig ”ovanför” det jobbiga och tar itu med saker. Släpper allt annat, hittar fokus, knuffar bort jobbiga känslor och bara gör.

>> Apropå att jag hittade en helt upptinad frysbox tidigare idag.

Ja, nu är allt som var tinat i frysen omhändertaget. Det mesta paketerat i matavfallspåsar och lagt i tunnan. Häckar i trädgården har vattnats med prima kallpressad saft av en blandning av blåbär, krusbär, vinbär och rabarber. Frysboxen är ursköljd och står och torkar. Och jag har ätit choklad för att balansera dagen.

Senast vi hade en hel tinad frysbox (för tretton år sedan; den gången pga en jordfelsbrytare som löst ut efter ett regn) så hade det inte tinat så länge innan vi upptäckte det, och vi stod i ett och ett halvt dygn och saftade, syltade och lagade mat för att rädda det som räddas kan.

När min man fick cancer gick jag också in i någon sorts liknande krishanterings-mode. Fokuserade på göra, hantera, få saker att fungera. Jag levde i den hela det knappa året från hans cancerdiagnos till hans död. Sen gick det över i krishanteringsläget för att hantera döden, med all dess byråkrati och praktiska aspekter. Och sedan började skolan trassla för min yngste, som inte passade i skolans mallar, och jag gick in i konstant krishantering på ytterligare ett område. I flera år var jag konstant i krishanteringsläge, mer eller mindre dygnet runt, utom de timmar jag sov.

Det var nog inte så konstigt att jag brände ut mig.

Att kunna gå in i det läget några timmar eller en dag när all mat i en frys har tinat är ganska praktiskt. Det är skönt att få det fixat och ur världen. Att gå in i det läget i flera år ger långtgående men. Och det är väldigt svårt att släppa taget, slappna av och ”lära om” igen.