Jag har en långsiktig önskan om att göra min trädgård värdefullare för insekter. Jag har också en ångestläggning.

Bland de blommor jag vill ha mer av finns olika arter av vädd. Både för att de är viktiga för många insekter och för att de är vackra. Jag har införskaffat fröer från olika håll: mamma har samlat i sin ursprungliga hembygd, jag har samlad vid vägkanten en bit bort här i min nuvarande hemtrakt, och jag har köpt fröer från Drakängen bort i östra Skåne. Utöver det har jag också haft köpta fröer av liten blåklocka och blåeld samt självsamlade fröer av vänderot, alltsammans växter jag också vill ha (mer) av i min trädgård.

I naturen faller fröer ner från blomstjälken när de är mogna. De landar där de landar, och är det på mark av det slag där de trivs så kommer en viss andel av dem att gro och växa till nya plantör. Det är en strategi som generellt sett funkar, vilket går att se både i naturen och i min trädgård.

I odlingsråd på fröpåsar från vanliga fröfirmor däremot, där ser det annorlunda ut. Där är det sådjup och radavstånd och täck fröerna med perlit. När man läser på fröpåsar känns det ibland obegripligt att växter alls kan klara av att fröså sig i naturen.

Jag fattar att en hel massa av fröerna i naturen inte kommer att gro. Att många av dem hamnar på ställen där de inte får kontakt med jord eller sand eller där det inte finns tillräckligt med vatten. Samtidigt vet jag att när mamma kommer med sina insamlade fröer hemifrån, med stor blåklocka eller gullvivor så är det just sprider dem jag gör. Och det blir plantor, som sedan oftast sprider sig efter hand.

Och jag vill ju odla så att växterna blir en naturlig del av min trädgård. Att de växer på den före detta grusgången framför huset (numera någon sorts improviserad äng) eller på den vildvuxna ickegräsmattan vid infarten eller för den delen gärna i det som verkligen var menat att vara en gräsmatta men knappt är det längre för att jag inte klipper den. Och förstås gärna i mina gravt eftersatta ”rabatter”.

Så jag krafsar fram små bara jordfläckar, eller rycker bort gräs fläckvis, och myllar ner små fröer. Tänker att det ska vara en rimlig kompromiss att ge fröerna tillgång till jorden men ändå placera dem i den miljö jag vill ha dem. Och jag friserar över lite med bortryckta grässtrån över, så att de bara fläckarna av jord inte ska vara alltför lockande för de två femmånaders kattungar som busar runt mig.

Och så har jag ångest ändå. Både för att jag inte bara sprider fröerna som om jag vore vinden som sveper loss dem från moderplantan, *och* för att jag inte ger dem stora fina bara fläckar med perfekta förhållanden. Jag känner ett ansvar för att göra rätt med de värdefulla fröna.

Men mammas fröer från barndomsbygden sprider jag mer på vanligt sätt. Det känns på något vis ändå okej. Och varje fröslag får en egen kruka, för att jag också ska testa krukodling – för det står ju på varenda fröpåse som ett alternativ.

Allra mest ångest får jag av blåklocksfröna. Det står att det ska vara 700 frön, men det är svårt att ens greppa att det kan vara så många i den pyttelilla innerpåsen, där fröerna klibbar fast värre än om det vore dyrbar saffranskrydda.