När döden kommer mitt i livet blir fokus för de kvarlevande att livet ska kunna fortsätta.

Nej, jag kan inte tala för alla. Människor är olika. Omständigheter är olika. Jag kan bara tala för mig, och hur det blev för mig. För mig blev det så.

Jag blev ensam med två barn i låg- och mellanstadieålder. Mina drömmar och framtidsplaner rycktes bort. Jag hade inte längre någon att dela vardagens bekymmer med. Inte ens en av cancern märkt och försvagad älskling som kunde krama mig i det själsliga mörkret.

Omvärlden förväntade sig en tapper mamma som skulle sitta i soffan och berätta vackra minnen om barnafadern för de nu faderlösa barnen. Och ja, tapper var jag, men varken jag eller barnen hade utrymme för att se ut som hötorgskonst.

Jag fick fokusera på att hålla vardagen rullande, på lägsta möjliga nivå. Mat och tvätt. Och i övrigt tittade jag på teveserier som verklighetsflykt.

Yngste sonens skolgång kraschade. Det var på gång redan innan min man dog, men en av sorg tyngd mamma räcker inte lika långt som två föräldrar i att hantera en oförstående skola och ett barn som mår dåligt.

När döden kom mitt i livet blev fokus på att genomleva en dag i taget. Oerhört många saker sattes på paus, sköts upp till senare. Både av familjeliv och vanligt underhåll på hemmaplan.

Det är nu åtta och ett halvt år sedan min man dog. Och det slår mig då och då att det är först nu vi börjar komma till det läge vi borde varit i bara något år senare. Att det är först nu vi börjar komma till ett läge där vi börjar kunna fungera som en familj på ett mer ”normalt” sätt, där vi pratar med varandra, hjälps åt, rentav umgås. När äldste sonen sitter vid matbordet med sina studier (universitetet), yngste sonen sitter i soffan med sina läxor (gymnasiet) och jag i fåtöljen däremellan, och tekannan fylls på med jämna mellanrum. Det är ingen idyll, båda barnen har sina tunga saker att kämpa med, men vi finns tillsammans på annat sätt än bara genom en gemensam teveserieverklighetsflykt.

Jag och äldste sonen rensar igenom och sorterar ut saker som borde gåtts igenom för många år sedan, som en del i vardagen, som fått skjutas upp för att varken tid eller ork funnits. Inte på djupet, men i alla fall på nivån att underlätta vardagen. Det är tungt och tröttande, och kanske är det fortfarande en felprioritering, för det stjäl tid från möjlighet till kreativitet och återhämtning. Men jag har, efter sorgen och allt det andra, återhämtat tillräckligt med paraplyseende, vilket gör det svårare att kunna stänga ute röran och gömma mig djupt ner i något annat.

För ett tag var det så jag överlevde. Genom att stundvis stänga ute allt annat och plocka upp den enda dröm som verkligen fanns kvar: att ge ut mina böcker. (Därav står det också ganska mycket om döden i mina böcker.) Det var enda sättet att lyckas ignorera allt det jag visste att jag borde göra men inte orkade.

I nuläget är behovet av att komma ikapp ett snäpp i röran större än behovet av att stänga ute. Och i det som tynger yngste sonen nu har jag lättare att bistå än när skolan ville utradera allt som var han.

Därför blir det i nuläget inget skrivet. Fastän jag vill. Fastän jag hela tiden tänker att snart, snart, jag ska bara få klart det här också först.

För just nu lever jag i ett försenat nu som skulle varit då. Ett nu som samtidigt består av två ganska små barn och två mer eller mindre vuxna barn. Vi är fortfarande en person kort, det kommer vi alltid att vara, och jag är fortfarande otillräcklig, och allting är fortfarande ett vanskligt gungfly. Men i ytterst korta ögonblick njuter jag av den familj jag drömde om, även om den är stympad. Man får passa på, man vet aldrig vad som kommer sen.