En bra text kan försätta berg. Få människor att ändra åsikt, känna att de måste agera.

Det här är en text som surrade i mitt huvud redan i måndags kväll. Den har egentligen inte med det senaste dygnet att göra. Texten och tanken handlar om miljö. Miljö, natur, klimat, vatten. Allt det där vi är beroende av. Allt det där vi förstör. Exploaterar. Förgiftar. Förstör med våra olika utsläpp, vår överkonsumtion och resursförbrukning.

En bra text kan åstadkomma förändring. Det är åtminstone vad jag en gång trodde. Att fakta, ihop med träffande formuleringar och förklaringar kan få människor att drabbas av insikt, och att insikten kan få dem att agera.

Men jag har kommit till läget att jag saknar ord. Jag tycker jag har försökt på så många olika sätt, med olika vinklar och angreppssätt. De sätt jag försökt har inte fungerat. Så det behövs nya sätt. Men jag vet inte hur. Jag har slut på idéer. Och vad värre är: jag har slut på tron att det gör skillnad. När varje försök att formulera och förklara möts av ett massivt motstånd, en blandning av förnekelse och djupgående kunskapsbrist, kombinerat med ointresse och höhöande, Trots många år av försök så går det inte framåt – på många områden fortsätter utvecklingen stadigt åt fel håll, på vissa rent av accelererande.

Jag vet att man inte ska ge upp. Men det är mer att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra längre, när de som sitter på makten över styrmedel och pengar med berått mod fortsätter att motverka den utveckling som behövs för att det ska finnas hopp. När de som har tillgång till all fakta, all forskning, alla förutsättningar, och rentav kan se katastroferna i realtid, ändå väljer att inte bry sig.

Och ja, valet av Trump som president ovanpå det.

Ord och text är min väg. Jag kan uttrycka mig, skriva, förklara, ställa frågor, motivera, argumentera. Men när orden inte gör någon nytta, då riskerar jag att tystna. Mest av allt utifrån hopplösheten över att ha slut på idéer.