Igår satte jag mig i trappan och grät.

Ibland är det för tungt att vara ensamstående mamma. Livet består mestadels av att stötta andra (ungdomarna) och att ta ansvar för nödvändigheter. Det som är jag, mina intressen, sånt jag vill göra, får plats om det finns tid över, vilket det ju sällan gör. Och det som är ”mitt” bygger på att det är saker jag kan fixa själv.

För jag är ensam. Jag har ingen hejaklack, ingen i min närhet som hänger på och uppmuntrar mina upptåg eller hjälper mig att genomföra saker. Han som hade den rollen dog, och därmed återgick tillvaron till att bygga på att jag kan själv eller så låter jag bli.

Igår stod jag och försökte bygga ihop någon sorts partytält som inte alls var gjort för att en ensam person (speciellt inte någon som ”bara” är 165 cm lång) ska kunna bygga det själv, för att se om det är något jag kan använda om det regnar när jag ska sälja böcker på julskyltningen i Ystad på söndag. Och det kändes så jävla hopplöst! Ett tält som inte vill byggas. Men också allt det andra. Ingen att planera ihop med. Ingen som kan hjälpa mig att lasta och frakta och bära pch packa upp böcker, bord och allt annat. Ingen som kan uppmuntra när det känns tungt. Ingen som kan hjälpa mig bedöma vad som är en rimlig nivå av oro eller förberedelser. När det är jag själv som ska balansera förhoppningar och oro blir det bara oron som får livsrum, och glädjen i att ordna saker får stryka på foten.

Så när tältstommen började falla isär innan jag fått ihop den gick jag in. Och när jag slappnade av så kom tårarna.

Många dagar klarar jag av att hantera hur tillvaron de facto ser ut och fortsätta. Men ibland gör ensamheten för ont.