november 2024 arkiv

Jag har slut på ord

En bra text kan försätta berg. Få människor att ändra åsikt, känna att de måste agera.

Det här är en text som surrade i mitt huvud redan i måndags kväll. Den har egentligen inte med det senaste dygnet att göra. Texten och tanken handlar om miljö. Miljö, natur, klimat, vatten. Allt det där vi är beroende av. Allt det där vi förstör. Exploaterar. Förgiftar. Förstör med våra olika utsläpp, vår överkonsumtion och resursförbrukning.

En bra text kan åstadkomma förändring. Det är åtminstone vad jag en gång trodde. Att fakta, ihop med träffande formuleringar och förklaringar kan få människor att drabbas av insikt, och att insikten kan få dem att agera.

Men jag har kommit till läget att jag saknar ord. Jag tycker jag har försökt på så många olika sätt, med olika vinklar och angreppssätt. De sätt jag försökt har inte fungerat. Så det behövs nya sätt. Men jag vet inte hur. Jag har slut på idéer. Och vad värre är: jag har slut på tron att det gör skillnad. När varje försök att formulera och förklara möts av ett massivt motstånd, en blandning av förnekelse och djupgående kunskapsbrist, kombinerat med ointresse och höhöande, Trots många år av försök så går det inte framåt – på många områden fortsätter utvecklingen stadigt åt fel håll, på vissa rent av accelererande.

Jag vet att man inte ska ge upp. Men det är mer att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra längre, när de som sitter på makten över styrmedel och pengar med berått mod fortsätter att motverka den utveckling som behövs för att det ska finnas hopp.→ Läs resten av inlägget!

Idag behöver vi böckerna mer än nånsin

Jag letar ord, ord till att kommentera världsläget och utgången av presidentvalet i USA. Men jag lyckas inte. Hjärnan låser sig, stänger till, blir bedövad, som att den inte orkar tänka på konsekvenserna om den ska orka fortsätta.

Istället vandrar den återkommande till en enda sak: Idag, och i den framtid som väntar, behöver vi böckerna mer än nånsin. Och kanske behöver vi just fantasy och science fiction lite extra.

Ja, självklart som verklighetsflykt, i det korta perspektivet, för att orka.

Men också för att läsa om begripliga världar. Våra påhittade berättelser och världar har oftast krav på sig att hänga ihop, följa någon sorts logik, även om naturlagarna är andra, och det är tröstande och upplyftande när vår egen värld är obegriplig.

Och böckerna har slut. Ganska ofta lyckliga ur någon aspekt, vilket ger hopp. Men dagar som denna kan till och med tanken på att allting har ett slut kännas hoppfull. Inget varar för evigt.

När världen är mörk och hoppet är litet behöver vi böckerna. Som tröst, och som inspiration.

Det är i alla fall vad jag försöker intala mig. Jag hoppas att jag inte har fel.

@forfattarsanne

Vart flyr du när du inte orkar med verkligheten? Where do you flee when you can’t handle reality? #booktok #swedishbooktok

♬ Runes – Alchimyst & P.R.O.G.
Läs resten av inlägget!

The fifth of november

Idag är det den femte november, och då passar det utmärkt att tipsa om två gamla favoritböcker från barn-/ungdomen: Edith Nesbits klassiker Huset Ardens gåta och Dickie Harding.

Det är spännande äventyr med barn i huvudrollerna. Det är magi och tidsresor och därmed samtidigt nedslag i engelsk historia.

Tidsresorna gav inblick i engelsk historia på ett sätt man inte fick som skolbarn i Sverige. Översättningen (med översättarens anmärkningar och översättarens förord gav inblick i språk, kultur och en massa annat på köpet. (Jadwiga P Westrup, förstås ❤)

De båda böckerna berättar delvis samma historia: Huset Ardens gåta från Edred och Elfridas perspektiv, Dickie Harding ur Dickies.

(I mitt exemplar av Dickie Harding har jag förresten gjort en notering om att jag köpt den på Bokman på Väla och att det var till nedsatt pris eftersom boken var skadad. Noteringen är ju egentligen ointressant, fast ändå kul så här många år senare.)→ Läs resten av inlägget!

En hyllning till november

I flödet dyker det upp en länk till en tidningstext av en ”proffstyckare”. Hen tycker tydligen att alla årets månader har något bra utom just november.

När jag läster postningen på facebook (det är också allt jag läser av texten ifråga, eftersom tidningstexten ligger bakom betalvägg och jag alltså bara kan läs ingressen – vilket är samma som facebookpostningen) så har jag ganska nyss postat två bilder av november. Min ena bild är på vacker morgondimma, min andra bild på en vacker gatlykta i seneftermiddagens mörker.

Visst november kan vara en svår månad. Den allra första gången jag kraschade (mentalt, inte fysiskt) var precis i början av november, och det är ofta vid den här tiden på året jag är som skörast. Men trots det finns det mycket jag älskar med november.

I november är mörkret extra mörkt. Det innebär att himlens stjärnor syns så mycket tydligare – och man behöver inte gå upp på natten för att se dem. I mörkret blir ett enda stearinljus plötsligt en stark lysande låga. Men jag njuter också av känslan av att låta mörkret omsluta mig på riktigt.

I tidig november är höstlöven som allra vackrast och färggladast – den ljuvligt brinnande färgen hos en bokskog! eller för delen en lönn som på bilden – innan de slutligen faller och man istället kan njuta av trädens vackra rena siluetter. Med lite tur bjuder månaden sedan även på årets första snöfall, och det finns fortfarande hopp om att det faktiskt ska kunna bli riktig vinter just den här vintern.→ Läs resten av inlägget!

I ett av döden försenat nu

När döden kommer mitt i livet blir fokus för de kvarlevande att livet ska kunna fortsätta.

Nej, jag kan inte tala för alla. Människor är olika. Omständigheter är olika. Jag kan bara tala för mig, och hur det blev för mig. För mig blev det så.

Jag blev ensam med två barn i låg- och mellanstadieålder. Mina drömmar och framtidsplaner rycktes bort. Jag hade inte längre någon att dela vardagens bekymmer med. Inte ens en av cancern märkt och försvagad älskling som kunde krama mig i det själsliga mörkret.

Omvärlden förväntade sig en tapper mamma som skulle sitta i soffan och berätta vackra minnen om barnafadern för de nu faderlösa barnen. Och ja, tapper var jag, men varken jag eller barnen hade utrymme för att se ut som hötorgskonst.

Jag fick fokusera på att hålla vardagen rullande, på lägsta möjliga nivå. Mat och tvätt. Och i övrigt tittade jag på teveserier som verklighetsflykt.

Yngste sonens skolgång kraschade. Det var på gång redan innan min man dog, men en av sorg tyngd mamma räcker inte lika långt som två föräldrar i att hantera en oförstående skola och ett barn som mår dåligt.

När döden kom mitt i livet blev fokus på att genomleva en dag i taget. Oerhört många saker sattes på paus, sköts upp till senare. Både av familjeliv och vanligt underhåll på hemmaplan.

Det är nu åtta och ett halvt år sedan min man dog. Och det slår mig då och då att det är först nu vi börjar komma till det läge vi borde varit i bara något år senare.→ Läs resten av inlägget!