Jag vill skriva. Men jag skriver inget.
När folk frågar mig om jag skriver något för tillfället så svarar jag återkommande att nej, i nuläget finns det inte tid för det. Att, i korthet, föräldraskapet kräver för mycket av mig för tillfället och att det därmed inte finns utrymme för skrivandet.
Och ja, det är sant. Men det är bara en del av anledningen till att jag inte skriver.
Återkommande tänker jag att NU ska jag ta itu med det. Nu, när jag ska vara ledig lite, ska jag sätta mig ner och hitta tråden i det och börja skriva igen. Som nu, under julledigheten. För nu finns faktiskt tid och möjlighet att prioritera det. Trots vacklande mående hos olika familjemedlemmar.
Och när jag, som idag, hinner sätta mig ner och ögna igenom de där dryga 40 sidorna med anteckningar, löpande text och noteringar om vartannat, så minns jag ganska snart:
Problemet är inte brist på tid. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva.
Jag har brottstycken här och där. Viktiga episoder, både vad gäller händelser och känslor. Jag har intressanta ”historiska” grejer jag vill knyta ihop med annat.
Men jag saknar bärande aspekter av det som krävs för att binda ihop det till en fungerande historia. Och det hindrar mig från att komma igång med skrivandet.
Jag tänker att då får jag väl tänka, fundera, hitta på. Men då protesterar hjärnan genast. Det där att liksom bita ihop om något på det sättet, för att krysta fram något som inte finns, det anstränger hjärnan på det sätt den ännu inte klarar efter utbrändheten.→ Läs resten av inlägget!
