Så här på juldagen blir det lätt att man tänker tillbaka på gångna jular. Ja, så gammal är jag. Eller snarast är det väl frågan om saknaden efter det som varit, det man förlorat. För de jular som letar sig fram i minnet har honom som gemensam nämnare.

Den allra första julen efter att vi hade träffats, när jag skulle jobba på julen och vi egentligen inte skulle hinna träffas, men han reste ner och överraskade mig två dagar före jul, bara stod där plötsligt på trappen hos mina föräldrar. (Säg till om du vill ha länken till min gamla bloggtext om den fantastiska kvällen.)

Julen något år senare, när stöstormen nånstans norr om Jönköping var så tät att vi körde i 30 km/h på motorvägen och navigerade med hjälp av framförvarande bils baläklysen – tills den svängde av …

2003, den första julen vi firade hemma, i vårt eget hus, när vi inte vågade åka någon amnanstans för att jag var höggravid, med beräknad nedkomst strax efter nyår.

Julen några år senare, när jag besökt psykakuten samma dag som vi körde norrut för jul hos hans föräldrar. Jag hade mått skit av växande ångest hela den hösten, och precis till jul började jag alltså sätta in sertralin, och tog atarax för att ta udden av insättninseffekter och akut ångest. Men det jag minns av julen är promenader runt hans föräldrahem, med honom. Att inte vara ensam i denna påfrestande fas.

Julen 2014, när jag kände att jag verkligen hade landat i den allmänna tryggheten av viet: han och jag och två barn och en julen härhemma, med andra besökare.

Och julen 2015 … när vi kände oss förhållandevis hoppfulla, för att röntgen i slutet av november hade varit positiv, och läkaren hade sagt att nu var det dags för cellgiftsuppehåll och att vi nog kunde tro på att få fira både denna och nästa jul … men redan i slutet av julen var det dags att börja inse att läget inte alls var så bra (och någon vecka in i januari konstaterades att tumörerna tagit fart och börjat växa igen).

Nej, man kan inte hänga upo hela livet på någon man delade mindre än sjutton år med. Ja, man behöver gå vidare med livet. Och det har jag mestadels gjort.

Men så här på julen är det ofrånkomligt att tänka och minnas. För det påverkar ju så mycket: både vad man vill med julen och vad man faktiskt har möjlighet till.