Jag vill skriva. Men jag skriver inget.

När folk frågar mig om jag skriver något för tillfället så svarar jag återkommande att nej, i nuläget finns det inte tid för det. Att, i korthet, föräldraskapet kräver för mycket av mig för tillfället och att det därmed inte finns utrymme för skrivandet.

Och ja, det är sant. Men det är bara en del av anledningen till att jag inte skriver.

Återkommande tänker jag att NU ska jag ta itu med det. Nu, när jag ska vara ledig lite, ska jag sätta mig ner och hitta tråden i det och börja skriva igen. Som nu, under julledigheten. För nu finns faktiskt tid och möjlighet att prioritera det. Trots vacklande mående hos olika familjemedlemmar.

Och när jag, som idag, hinner sätta mig ner och ögna igenom de där dryga 40 sidorna med anteckningar, löpande text och noteringar om vartannat, så minns jag ganska snart:

Problemet är inte brist på tid. Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva.

Jag har brottstycken här och där. Viktiga episoder, både vad gäller händelser och känslor. Jag har intressanta ”historiska” grejer jag vill knyta ihop med annat.

Men jag saknar bärande aspekter av det som krävs för att binda ihop det till en fungerande historia. Och det hindrar mig från att komma igång med skrivandet.

Jag tänker att då får jag väl tänka, fundera, hitta på. Men då protesterar hjärnan genast. Det där att liksom bita ihop om något på det sättet, för att krysta fram något som inte finns, det anstränger hjärnan på det sätt den ännu inte klarar efter utbrändheten. Som den kanske aldrig mer kommer att klara. Som kanske rentav bidrog till utbrändheten när jag krävde det av hjärnan som hade för mycket annat.

Det betyder inte att jag aldrig mer kan använda fantasin. Bara inte på det aggressiva sättet. Fantasin måste få komma av sig själv för att hjärnan ska klara det.

Och på ett sätt är det löjligt. Jag hade inte berättelsen klar för mig när jag började skriva de tre tidigare böckerna i serien. Det fick lösa sig efterhand. Men den här gången funkar inte det. Det kvittar att jag intalar mig att jag ska kunna skriva ändå. Det tar stopp.

Och där är det väl kanske brist på tid och ork, givet livsomständigheterna, som bidrar en del. Att jag liksom aldrig ens hinner eller orkar känna mig inspirerad.

Men det är inte det som är huvudknuten. Den avgörande biten är att jag behöver ha en struktur för berättelsen och hitta saker som fattas. Och jag lyckas inte på egen hand. Jag behöver någons hjälp. Någon som vill diskutera och vända och vrida och hjälpa mig att fylla luckor.

Jag som inte klarar att diskutera mitt skrivande. I alla fall inte muntligt. När det kommer till den sortens avgörande saker kan jag bara diskutera skriftligt. Och det behövs en motpart som orkar och har tid att läsa in sig, och som står ut med att jag sågar de allra flesta förslag. Och eftersom jag inte klarar av att begära det av någon så klarar inte jag av en sådan deal.

Dessutom så kommer ju alltsammans att komma av sig så fort någon katt eller barn mår dåligt igen. För då måste jag prioritera bort det.

Så varför vill jag ens göra det här? Så mycket ångest och plåga över något som bara ska resultera i en bok till som blir alldeles för svår att sälja?

För att jag vill förklara. Om blåstenen, och Leike, och Elsinorien.

/Sanne, juldeppmelankolisk och utbrändhetsskadad