Jag känner mig märkligt rotlös för tillfället. Dåligt förankrad i underlaget, i en märklig samtid.

Det är politiken. Den riktning vi är på väg åt, både internationellt och på hemmaplan. Så mycket av det som var vunnit, av gemensamt samhällsbygge, av rättigheter att få vara den du är och att få leva ett drägligt liv oavsett vilka förutsättningar du fötts med, rycks undan och försvinner, och som tar över vill ge rättigheter och värde baserat på pengar och var eller till vad du fötts.

Men det är också de förlängda konsekvensen av både politik och mänsklighetens agerande.

Då och då ser jag kommentare om att överleva den mörka tid vi är på väg in i genom att leva i det lilla och hålla fanan högt tills vi kommer ut på andra sidan. Och så kan man ju tänka om man tror att vi kommer ut på en andra sida som i grunden är likvärdig, där det finns möjlighet att bygga upp saker igen.

Men klimat, miljö och natur går åt helvete. Koldioxidhalten i atmosfären ökar allt snabbare. Naturen trängs undan allt mer. Haven blir varmare, surare, övergödda. Evighetskemikalier och mikroplaster påverkar överallt.

Även om vi lyckas ta oss ut på andra sidan politiskt, samhällsmässigt, så kommer vi att ha passerat fler tipping points när det gäller klimat och ekosystem.

Skrivmässigt känner jag mig också rotlös. Jag har harvat på i snart fyra år med att försöka tala om att mina böcker är värda att läsa. Utan särskilt stor framgång. När ska man tänka att det är dags att sluta försöka?