Hon räckte mig en väska som jag utan närmre titt visste innehöll ett basutbud av vad jag kunde tänkas behöva för att behandla feber, vanliga sår och annat grundläggande.
(Ur Knutar och band.)
En av de saker författare gör på instagram är att ta upp något intressant ämne i ett inlägg, och sedan ”utmana” andra författare att göra ett inlägg om samma ämne. Häromdagen fick jag frågan: ”Vad har dina huvudkaraktärer i fickan/väskan?”
Innehållet i fickor och väskor kan ju säga ganska mycket om en person eller om omständigheterna hen lever i.
Citatet som inleder den här bloggposten är hämtat ur andra boken om Elsinorien. I tredje boken, Viddernas väv, återkommer samma sorts väska, i följande dialog:
”Har du packat med dig vad du behöver av örter och sånt?” frågade Dainas liksom i förbigående när vi tagit farväl av de andra och begav oss bort mot kröningsspiralen. Vi satt på Nishas rygg båda två, med välfyllda sadelväskor.
”Jag har stoppat med mig vad jag behöver för att det inte ska bli några barn, ja.” Jag klappade demonstrativt på den blåa linne väskan jag fått av Leikes översteprästinna efter mina år där. ”Under förutsättning att vi befinner oss där jag har tillgång till vatten och möjlighet att blanda till det och så.”
”Det var inte det jag i första hand tänkte på”, viskade han flinande i mitt öra. ”Jag tänkte egentligen på mer grundläggande saker. Första hjälpen för skador och sjukdomar … eller kanske mest av allt om du själv behöver något för att hantera oro. Jag vet hur oron kan äta dig ibland. Och vi vet ju inte vad som väntar. Det kan ju infinna sig situationer när jag inte klarar av att hjälpa dig genom att hålla om dig eller prata om det som oroar.” Sedan tvekade han. ”Fast nu kanske jag gick över gränsen? Jag vet inte hur känsligt det är.”
(Ur Viddernas väv.)
Läs förresten också gärna mitt inlägg om hur behovet av fickor hänger samman med att vilja skriva fantasy istället för strikt realistiskt:
