”Föll för frestelsen. Köpte tvåan.”

Så står det i min facebookpostning för åtta år sedan, som facebook påminner mig om idag. Jag hade av en händelse köpt första boken i serien, ”Ondvinter”, på Pocketshop på Malmö C, två dagar tidigare. Och den sorts sträckläsning den boken resulterade i hade nog inte förekommit i mitt liv sedan den så kallade bokslukaråldern. Två dagar efter att jag köpt första boken gick jag tillbaka till Pocketshop och köpte fortsättningen Eldbärare. Den tjugonde december skrev jag någon sorts samlingsrecension för alla fyra böckerna i serien, med kommentaren att det nu var nästan en vecka sedan jag läste ut den sista av dem.

Detta alltså under december månad, när jag hade julbestyr att ägna mig åt (och var mamma åt två fortfarande ganska små barn).
Det var förstås inte hållbart att gå så totalt upp i läsningen, som vuxen människa med ansvar 😛 Och innan utbrändheten blev det huvudsakliga problemet så var detta ett tungt vägande skäl till att jag läste så lite: jag visste att risken fanns att om jag hittade saker jag gillade så skulle jag ha svårt att sköta övriga saker i tillvaron tillfredställande. Riktigt bra böcker är som ett gift 🙂

Det andra tunga skälet till att jag under många år – långt innan utbrändheten – läste väldigt lite (efter att ha läst mängder under barndomen och tidiga tonåren) var mitt eget skrivande.

Ja, just det.

Ett väldigt vanligt (och sannolikt klokt) råd till den som vill skriva böcker är att läsa mycket.

Men väldigt tidigt i mitt bokskrivande märkte jag av folks tendenser att se allting som kopior och plagiat. Alltså, det var ytterst få personer som faktiskt hade läst något av det jag skrivit. Men det räckte med att försöka börja berätta vad min blivande bok handlade om för att folk skulle börja leta efter likheterna med böcker de kände till, och därmed börja antyda saker som kopia, plagiat och annat liknande. Och jag visste ju själv att om började läsa så fanns det ännu mer likheter med ännu fler böcker.

För så är det ju: det finns ett antal teman som återkommer i väldigt många böcker och berättelser, och som sannolikt har gjort det sedan långt innan berättelser skrevs ner på papper och kallades böcker. Men kanske blir likheterna extra tydliga i fantasy och närliggande genrer. Speciellt i Sverige, på 1980- och 1990-talen, när de allra flesta kände till ytterst få författare av denna typ av böcker.

Kontentan blev att jag drog ner mycket kraftigt på läsandet. För var det något jag verkligen inte ville bli anklagad för så var det stöld. Och bästa sättet att undvika det var ju att inte ha läst saker som folk kunde riskera att tro att jag stal från.

Nu var ju detta som sagt var inte enda skälet till min minskade läsning; brist på tid och andra prioriteringar var också viktiga skäl.

Senare lade jag även skrivandet på is. Men det fanns kvar där som något att ta upp igen i framtiden, när tiden fanns. Jag hade idéer som fick ligga på vänt och växa till sig.

Många år senare, när jag läste Berättelsen om blodet av Anders Björkelid, så väcktes min gamla oro. Det fanns bitar i de böckerna som knöt ganska nära an till en del av de idéer jag själv tänkt använda.

Men jag hittade författaren på twitter och diskuterade saken med honom. Han svarade:

”Men precis så är det ju. Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.”