Att läsa är krävande.

Nej, inte egentligen, inte i grunden. I alla fall inte för mig. För mig var läsning från början något enkelt. Något jag gjorde för att uppleva. Varje bok var ett nytt äventyr. (Eller ett gammalt jag ville uppleva igen; jag läste ofta om böcker jag tyckt om.)

Och sedan blev böcker och läsning även en väg till att få veta mer om sådant jag var intresserad av. En väg att släcka kunskapstörst. Och samtidigt att öka den. Ju mer man får veta, ju mer inser man att det finns att veta. Och så länge de yttersta begränsningarna består av de böcker som finns på stadsbiblioteket i uppväxtstaden så kommer kunskapen aldrig att vara för stor. Det går att läsa allt man hittar i ett ämne, och hjärnan räcker till för att komma ihåg allt den vill.

Men ja, under skolåren kom ju moståndet, i form av saker som inte intresserade mig. Då fastnade det inte heller längre per automatik. Och sedan kom universitetet, med studier i biologi, där det sades att författarna fick betalt per ord eller per sida, för böckerna var inte längre ett koncentrat av det som var värt att säga.

Nånstans på den där vägen gick läsning från nöje och glädje till något krävande. Och när det inte längre fanns tid för nöjesläsning så blev all läsning istället läsning med krav.

Läsning för att klara tentan – då räckte det inte längre att lära sig det som var intressant, utan man måste lära sig det som var viktigast 8enligt den/de som höll i kursen), och det var inte lätt att veta vilket som var viktigast, så egentligen borde man lära sig allt.

Därefter läsning för att göra dett bra jobb, det vill säga hålla sig uppdaterad på det som hände och kunna använda det.

Och senare läsning kopplat till livsomtsändigheterna.

Det sista har på senare år varit det absolut dominerande skälet de gånger jag skaffat hem böcker och försökt mig på att läsa. Det har varit böcker om föräldraskap. Böcker om utmattning. Böcker om skola. Böcker om barn som avviker från den där centrala mittfållan som världen är byggd utifrån. Och så vidare.

Läsning som inte varit utifrån en längtan efter att få veta och suga åt mig kunskap, utan läsning där jag känt ett krav på mig att hitta de bitar som vårt liv har nytta av. Eftersom de som borde lösa problemen inte gör det, så har det varit upp till mig att läsa på, skaffa kunskap, och förmedla den vidare till andra. Andra som dessutom i många fall redan misstror mig.

Det är synnerligen krävande läsning. Det kräver fokus och massor med ork. Ork att anteckna (och gärna stryka under, om man äger boken), sovra vad som är viktigast, fundera över hur man ska lyckas förmedla detta viktiga till rätt personer på rätt sätt, så att man når fram och kan få effekter på de områden man inte själv kan påverka.

Det räcker inte med den fladdrande, blixtrande igenkänningen igen och igen, under läsningen.

Den sortens krävande läsning kan funka om man är i gott skick. Utvilad, pigg och välmående.

Inte utbränd ensamstående änkemamma.

De flesta av de där böckerna har alltså i praktiken inte blivit lästa. Jag har kommit några sidor, eller några kapitel, men inte mer. För jag har inte haft ork till läsning på den nivå som krävs. För jag vet att det inte kommer att räcka att jag kommer och säger ”Jag har läst den här boken, jag känner igen mig i mycket, ni borde kunna ha nytta av den”. Jag måste mycket mer.

Och då blir det inte.

(Ovanstående är bara bakgrund.)

Nyligen lånade jag hem två böcker från biblioteket, på rekommendation av nätvänner. Den här gången inte gällande någon annan jag har ansvar för, utan gällande mig själv. Mina egna tvivel, mitt eget vacklande kring vem eller vad jag är. Om det går att klassificera en sån där konstig typ som jag, som aldrig riktigt passat in.

Jag började läsa dem på samma sätt: krävande läsning. För jag behövde samla argument och igenkänning. Det var liksom enda skälen till att jag, trots att jag på grund av utbrändhet inte klarar av att läsa böcker (eller snarast kraschar av den sorts längre belastning det innebär att läsa längre sammanhängande saker), gav mig på att låna två böcker om ett tungt ämne.

Så först böjade jag läsa och anteckna samtidigt. Ett googledokument. Sidnummer, och vad jag kände igen, och mina egna tankar om det eller mina egna reflektioner eller vad det påminde mig.

I små portioner, för jag visste ju att jag måste passa mig så det inte blev för mycket.

Jag kom förstås inte så långt.

Bibliotekets notifiering om att lånetiden snart var slut kom. Jag lånade om båda böckerna, även om jag bara hunnit börja på en.

Och så var det ju jul och annat att hinna med. Och fastän det borde vara böcker jag ville läsa så blev de liksom bara en punkt på en att göra-lista. För jag behövde hinna läsa dem innan ett visst datum, ett datum som visserligen blvit uppskjutet, men ändå.

Och så blev det jul, och jag hade tagit ledigt, men det var annat som kom före (mest för att krävande läsning liksom inte kändes lockande, i alla fall mindre lockande än stickning eller att sy en mantel med yngste sonen eller till och med minrde lockande än att gå ut med sopor och döda möss från musfällorna).

Det var inte förrän den krypande förkylningen (som visade sig vara covid) gjorde att jag inte pallade repa upp den bråkande stickningen som jag slutligen tog upp boken och började läsa igen.

Men jag hade inget ork att anteckna. Så jag började fotografera saker jag kände igen mig i istället. Tänkte att det i alla fall skulle ge någon sorts möjlighet att komma tillbaka.

Och, tja, coviden fick mig att i alla fall sänka kraven på mig själv. Jag lyckades läsa på. Så pass att det riskerade att bli för mycket, trots allt. För den gränsen är fortfarande hårfin, och det är fortfarande så märkligt att behöva stoppa och pausa i något som egentligen funkar bra, bara för att det inte ska bli dåligt om en stund.

Nå. Nu har jag redan skrivit alldeles för långt. Och det här är ingen recension. Det är bara relaterat till mig själv.

Jag har läst ”Konsten att fejka arabiska” av Lina Liman. Och jag kan konstatera att jag kände igen mig en hel massa gånger. Medan det var en väldig massa andra saker jag inte kände igen mig i.

Jag skulle förmodligen behöva en bättre redogörelse för detta än denna löjligt korta sammanfattning. Men då skulle ytterligare en viktig bok i min hög ha förblivit oläst på grund av min bristande ork utifrån de krav jag ställer på mig själv när jag läser. Och det hade ju inte heller varit bra.

En sak vill jag dock lyfta, en sak där igenkänning var så stor så stor, och där det samtidigt landat så väldigt olika: kärlek och relationer.

För jag känner igen mig så mycket i Linas beskrivning av detta område. Jag fattar inte signalerna, jag fattar inte hur jag ska kunna läsa av andras känslor, och jag begriper mig liksom inte alls på spelet.

Och det påminner mig igen om hur totalt osannolikt det var att jag hittade min älskling och att vi lyckades bli ihop. Det är fortfarande helt obegripligt. Hur vi började mejlas efter att träffat på varandra. Hur något i hans sätt att uttrycka sig fick mig att börja berätta saker för honom som jag aldrig berättat för någon. Hur han på en månads mejlande blev den bästa, närmsta vän jag någonsin haft. Och hur han bjöd upp mig på försenad födelsedagsfika, 40 mil ort, och jag tog tåget dit utan någon tanke på nbågot mer än vänskap men ändå åkte därifrån två dagar senare och hade en pojkvän för allra första och enda gången i livet.

Jag kan inte förklara riktigt hur det gick till. Men han förstod mig. Han kunde ställa rätt frågor, raka frågor, som jag fattade. På det sättet lärde han mig också att berätta om mig själv för andra. Och att nästan tro på att jag är okej som jag är.

Det var en kedja av så osannolikt mycket tur att jag träffade honom. Vi fick 16 år och nästan tio månader från första gånger vi träffades tills dess att cancer tog livet av honom.

Sannolikheten att jag nånsin mer ska träffa på någon som jag känner rätt saker för, som känner motsvarande saker för mig, och som jag ens lyckas fatta är intresserad, är så liten att den måste höra hemma i fantasin.