Utanförskap.
Att inte höra till.
Att inte vara som andra.

Jag har alltid varit annorlunda. Tänkt annorlunda, tyckt annorlunda, prioriterat annorlunda. Avvikit.

Inte kunnat läsa signalerna. Inte fattat det ”alla” andra fattar, det där man förväntas fatta, det där man behöver veta utan att någon talar om det för en.

Men istället fattat en massa andra saker, som jag tyckt varit självklara men som de flesta tydligen inte förstår poängen med.

Och jag har nog också utvecklats ”i fel ordning” utifrån gängse uppfattning. Inte brytt mig om det tonåringar skulle bry sig om när jag var tonåring. Haft min egen ”utvecklingslinje”.

När man är annorlunda så kan man till viss del gå sin egen väg. Göra sina egna val, utifrån intressen, smak och styrkor. Det har jag gjort. Det har varit det självklara för mig, även om det ofta inneburit ensamhet.

Men på många andra områden kan man inte välja. Man tvingas anpassa sig. Man får veta att så där får du inte reagera, agera, vara, tycka, för då kommer andra att skratta, håna, trycka ner … Så man slipar bort det som sticker ut, och maskerar det man inte kan ta bort. Därmed lär man sig att hela tiden analysera varje steg man tar. Allting blir aktiva val. Allting kräver tankeverksamhet och analys. Ambivalens blir ens mellannamn. Spontaniteten dör. Och ”att vara sig själv” innebär hela tiden att göra ett *aktivt val* att vara sig själv, vilket gör att det också känns som en spelad roll, vilket är en helt annan sak än att bara vara.

För några år sedan väcktes en tanke i ett samtal. En möjlig tillhörighet. Ett namn på att fungera som jag. Kunde jag höra dit?

Under de år som sedan passerat har jag träffat på alltfler detaljer som tyder på detta. Jaha, ja, så där är jag, så där tycker jag är självklart att vara – hör man *dit* då? Långtifrån allting har stämt, men i ett spektrum finns variation. Likheter och olikheter. Men ändå en gemensam nämnare, och en förståelse för att avvika.

Jag ville veta mer. Få svar.

Men nu har mattan ryckts undan under mig. Jag har dragen. Men mina svårigheter i tillvaron är inte svåra nog för att jag ska få utredas och få svar. Min samlade lista av utbrändhet, ångest och blandade krascher och andra sorters tillkortakommanden är inte allvarlig nog.

Jag kommer inte att få svar. Jag är kvar i intigheten. I limbo. Jag hör inte till. Jag har lyckats för bra med att slipa och maskera och få tillvaron att fungera, utåt sett.

Inte ens att vara avvikande är jag tillräckligt bra på.

Utanförskap, att vara annorlunda, avvikande och inte reagera som andra finns som ett tema i mina böcker. Ibland mer synligt, ibland mer i bakgrunden.

Skriver jag om autism? Jag vet inte. Eftersom jag inte får veta om jag själv hör hemma på spektrat så kan jag inte heller svara på det.

Det jag vet är att jag hämtat känslorna och erfarenheterna från mitt eget liv och använt dem i mina böcker. För oavsett vad de ska ha för namn så finns det sannolikt någon därute som känner igen sig.

Jag hoppas att denna Någon hittar böckerna.