Det går ju som bekant mode i allt. Sedan jag kom till läget att mina bokmanus var färdigskrivna och på gång att ges ut som böcker så har jag insett att detta gäller även i bokskrivarvärlden. Och gestaltning är praktexemplet på detta. För just gestaltning kommer upp igen och igen när det pratas om hur man ska (och inte ska) skriva. Det är alltså inte ens en fråga om att man kan välja om man vill eller inte, utan det är underförstått att alla ska gestalta och ska vilja bli bättre och bättre på det.
Vad gestaltning är? Tja, ofta sammanfattas det med uttrycket ”Show, don’t tell”, och gestaltning ses som motsatsen till att använda beskrivande ord. Man ska alltså inte berätta för läsaren hur något var/är, utan man ska med ord få läsaren att uppleva det istället.
Jag har skrivit ett inlägg om det här tidigare:
>> Gestaltning
Idag stötte jag åter igen på ett inlägg av en annan författare, kring vikten av gestaltning. Hen skriver bland annat om att det handlar om att lita på läsaren. Och alltså … tja, man kan ju på sätt och vis säga att det är det jag inte gör. Fast det handlar ju inte om att lita på, det är fel ord. Däremot kan jag inte anta att det jag ”visar” kommer att ge samma känslor i läsaren som i mig. Det är ju liksom det som är poängen.
Om jag antar att läsaren kommer att uppleva samma saker som jag så kommer en del läsare istället att uppfatta och uppleva något helt annat än det jag avsett. Och det vill jag inte. Det handlar inte om brist på tillit, det handlar om att jag har något jag vill förmedla till läsaren, och jag vill att det jag förmedlar ska vara så tydligt som möjligt för att minska risken för missförstånd. Jag vill bli förstådd, det är därför jag skriver. Och det är därför jag använder ”för många” ord: för att jag vill få med alla de nyanser jag hjälper till att förmedla *just det* jag vill berätta.
För jag är en berättare.
Och sen skriver hen om att man (som författare) ska öva upp mentaliseringsförmågan, för då kan man snappa upp mer än det som syns på ytan.
Mentaliseringsförmåga … det är ett sånt där ord som jag knappt kommer ihåg vad det betyder, men visst har jag sett det nämnas i samband med autism? Fast då i form av bristande mentaliseringsförmåga.
Jag googlar. Inser att jag har svårt att greppa själva ordet eller begreppet, för att det är något som är så vagt och svårt att ta på.
Men ändå landar jag i något från detta. För sedan ett tag tillbaka har jag ju konstaterat att jag själv har autistiska drag. Och det finns något där:
Jag är alltså själv ”typ autistisk”. Och jag vill skriva så att det blir begripligt även för den som är autistisk. Vilket alltså inkluderar mig själv.
Så det är väl ganska logiskt att jag inte gillar ”kravet” på att gestalta.
Och alltså, folk får väl skriva som de vill. Majoriteten av bokläsarna därute är ju inte autister. Men det stör mig alltid när någon annan ska bestämma vad som är ”rätt” och ”bra” när det frågan om olika smakpreferenser. För mig blir det samma sak som när någon säger att du SKA tycka att den här musikgruppen är bäst och gillar du en annan så är d FEL och DÅLIG och ska hålla tyst om vad du tycker.