Objektivt sett släppte jag mina böcker vid helt fel tillfälle.

Att släppa böcker handlar inte bara om att skriva klart, bearbeta, layouta, trycka och ha en färdig bok som potentiella läsare kan köpa. Det handlar också om att dessa potentiella läsare ska få reda på att boken finns och bli så intresserade att de väljer att köpa boken och läsa den, och de sedan i sin tur ska få andra att bli intresserade, och så vidare. Annars blir det ju bara en massa lådor med böcker som står och samlar damm.

För att åstadkomma allt detta behöver man förstås vara på en plats i livet där man är öppen för att ställa sig på barrikaderna och skrika ut ”Jag har släppt världens bästa böcker! Läs dem!” – eller nåt ditåt. Och i ärlighetens namn är det nog inte så jag funkar, oavsett tidpunkt i livet. Men när jag släppte böckerna var jag det kanske ännu mindre än vissa andra perioder i livet.

Ångrar jag att jag släppte böckerna när jag gjorde det?

Ibland. I alla fall under det första ögonblicket. Sedan tänker jag efter och minns varför jag gjorde det.

När den som betyder allra mest för en i världen har dött alldeles för tidigt i livet så behöver man hitta något att leva för. Ja, jag vet, på ett sätt ska barnen räcka för det. Men jag behöver också ha en egen drivkraft, något som håller mig över ytan, om jag ska kunna ha ork att vara en bra mamma.

Och när döden kommit en så nära så litar man inte heller på att själv få fortsätta leva. Det är en extra sorts stress och ökar på något vis behovet av att åstadkomma det man drömmer om eller längtar efter innan det är försent. På min bucket list fanns att ge ut den där boken jag en gång skrivit och den fortsättning som malt i mitt huvud halva livet. Det var viktigt för mig att ge ut dem. Viktigare än att vänta på det rätta tillfället som kanske aldrig skulle komma.

Det finns säkert de som tycker att jag stressade. Och sannolikt finns det personer som tycker att mina böcker hade vunnit på mer redigering och bearbetning. Det är möjligt. Men det hade i så fall krävt energi och ork för helhetsöverblick på en nivå jag fortfarande inte har efter de saker jag gått igenom och kanske aldrig kkommer att ha igen.

I den process jag trots allt genomgick på vägen från råmanus till utgivna böcker så hann jag också konstatera att det finns många olika åsikter om hur en bok ska skrivas och vara, och att de som vill hjälpa inte nödvändigtvis vill åt samma håll som jag. Och i valet mellan att nå ut och att göra på mitt sätt så väljer jag mitt sätt. Inte alltid, men i alla fall när jag har ork att göra valet, och väljer jag annorlunda så kommer jag att bli besviken på mig själv. Att ge ut böckerna som funnits i mitt liv sedan tidiga tonåren är en av de viktigaste saker jag gjort, får jag nog säga. Alltså är det viktigare att de är skrivna på mitt sätt och för dem som vill läsa den sortens böcker än att jag får sålt många böcker.

Så … objektivt sett gav jag ut mina böcker vid fel tillfälle. Flödet av nypublicerade böcker är stort, och mina böcker är redan gamla och ointressanta. Jag vet inte om det finns något sätt att reparera den ”skadan”. Själv är jag fortfarande samma person: ointresserad av att stå i rampljuset och synas själv, mest bara intresserad av att läsare ska hitta och våga läsa mina böcker. Och sammantaget, när jag tänkt hela tanken runt, så konstaterar jag att jag ändå är nöjd med mina beslut.