Jag skäms över att skriva fantasy.
Och jag skäms specifikt över att jag skriver DEN sortens fantasy.
Prinsessor är ju bara för småflickor, det vet väl alla? Det har vi fått itutat oss sedan vi var små. Intresset för prinsessor ska man växa ifrån, helst fortare än kvickt.
Och kärlek, det är ju bara banalt. Speciellt kärlek mellan prinsar och prinsessor. Fullkomligt patetiskt, ju!
Ska man vara en seriös författare, en som är värd att placeras i facket ”litteratur”, så ska man skriva om helt andra saker. Diskbänksrealism, typ.
Nej, jag skäms inte över mina texter. Det är inte någon stereotyp sagoversion av prinsar, prinsessor och kärlek jag förmedlar. Och det finns en hel massa andra kvaliteter i mina texter. Jag är nöjd med hur jag använder sagokulissen till att lyfta helt andra saker. En del av det ganska nära det man skulle kalla diskbänksrealism, bortsett från att det inte finns några moderna diskbänkar i mina böcker.
Men jag skäms över att berätta vad mina böcker handlar om. För den kortfattade versionen, den som man har utrymme att berätta i en fyraraders introduktion om bokserien, den innehåller ungefär de där bitarna. Klassiskt sagoupplägg. Fattig flicka visar sig vara prinsessa. Prinsessa blir kär i prins. En värld där arvmonarki är fullkomligt självklart, fastän det sett med mina moderna ögon egentligen är en helt bisarr tanke. På ytan är det så väldigt långt från mina värderingar och principer.
Därför skäms jag varje gång jag ska berätta om mina böcker. För jag tycker själv det låter så banalt att jag inte riktigt vill stå för det.
Och därför är det också svårt att berätta helhjärtat och engagerat om mina böcker. För att jag skäms.
(Är det kanske därför ”seriösa” förlag också tvekar inför att ge ut fantasy för vuxna? För att de också lärt sig att man ska skämmas?)
Jag skäms över att skriva fantasy.
Och jag skäms specifikt över att jag skriver DEN sortens fantasy.
Prinsessor är ju bara för småflickor, det vet väl alla? Det har vi fått itutat oss sedan vi var små. Intresset för prinsessor ska man växa ifrån, helst fortare än kvickt.
Och kärlek, det är ju bara banalt. Speciellt kärlek mellan prinsar och prinsessor. Fullkomligt patetiskt, ju!
Ska man vara en seriös författare, en som är värd att placeras i facket ”litteratur”, så ska man skriva om helt andra saker. Diskbänksrealism, typ.
Nej, jag skäms inte över mina texter. Det är inte någon stereotyp sagoversion av prinsar, prinsessor och kärlek jag förmedlar. Och det finns en hel massa andra kvaliteter i mina texter. Jag är nöjd med hur jag använder sagokulissen till att lyfta helt andra saker. En del av det ganska nära det man skulle kalla diskbänksrealism, bortsett från att det inte finns några moderna diskbänkar i mina böcker.
Men jag skäms över att berätta vad mina böcker handlar om. För den kortfattade versionen, den som man har utrymme att berätta i en fyraraders introduktion om bokserien, den innehåller ungefär de där bitarna. Klassiskt sagoupplägg. Fattig flicka visar sig vara prinsessa. Prinsessa blir kär i prins. En värld där arvmonarki är fullkomligt självklart, fastän det sett med mina moderna ögon egentligen är en helt bisarr tanke. På ytan är det så väldigt långt från mina värderingar och principer.
Därför skäms jag varje gång jag ska berätta om mina böcker. För jag tycker själv det låter så banalt att jag inte riktigt vill stå för det.
Och därför är det också svårt att berätta helhjärtat och engagerat om mina böcker. För att jag skäms.
(Är det kanske därför ”seriösa” förlag också tvekar inför att ge ut fantasy för vuxna? För att de också lärt sig att man ska skämmas?)