Rinda var tänkt att bli den där fantastiska nära vännen. En jämngammal flicka som alltid fanns där. Den allra första vännen för min huvudkaraktär som på grund av omständigheter aldrig haft vänner.

Men så blev det inte. Rinda visade sig vara alltför olik Ailsa: andra värderingar och principer, andra intressen.

Det gjorde berättelsen intressantare.

Och hur man är som fjortonåring säger inte nödvändigtvis så mycket om hur man är tio år senare. Människor förändras och kommer till nya insikter.

📖

Rinda la ifrån sig sitt blomfång bredvid sig på grenen. Sen började hon först linda ihop en stomme av de växter hon haft med sig, och efter en stund plockade hon äppelblommor från omkring oss där vi satt och fäste i det andra. Det skulle förstås bli en krans! 

(Ur boken Lysande klot tvenne.)