”Vi.”
Vem ingår egentligen i vi?

När jag berättar saker ur mitt vuxna liv så börjar de ofta med en mening som innehåller ordet ”vi”. I det vi:et ingår jag och min pojkvän, som blev min sambo, som blev min man. Vi träffades. Vi köpte ett hus. Vi planterade saker i trädgården. Vi renoverade och förbättrade huset. Vi var på fokmusikfestival.

Det var han och jag som var det grundläggande vi:et.

Familjen utvidgades efterhand med två barn, som blev en del av vi:et för vissa sammanhang, men inte för alla. Det var inte barnen som gjorde saker på det sättet utan vi vuxna, stommen.

Sen dog min man. Och mitt vi blev väldigt vilset.

I vardagen, det dagliga nuet, var det plötsligt JAG i så många situationer. Ja, barnen var en del av vi:et, men inte alls på samma sätt. Det var jag som fick tillvaron att gå runt, löste de praktiska sakerna, fortsatte renoveringen, gick på möten med skolan, och så vidare.

Med tiden blev barnen större. Numera är den äldste formellt vuxen. I allt fler situationer är det konkret så att de är en del av vi:et på ett sätt som mer påminner om det ursprungliga grundläggande vi:et. Och ändå inte.

Om jag berättar om mitt vuxna liv så vacklar jag. Jag börjar i ett vi, som bitvis, för en viss period glider över i ett jag, för att sedan falddra fram och tillbaka mellan jag och vi. Och samtidigt som jag berättar så pågår konstant analysen i mitt huvud, av det jag säger, och funderingar på hur mottagaren uppfattar det. Blir hen förvirrad? Eller noterade hen inte alls? Oftast landar det i att jag själv ändå förtydligar. ”Min man dog för sju år sedan. Cancer.”

📚

Någon annan som också utforskat betydelsen av ordet VI är Anders Björkelid, i boken Ondvinter. Boken börjar i vi-form, och det är väldigt förvirrande och smått irriterande, tills det får sin förklaring – och då har man redan vant sig, och förändringen blir oerhört jobbig, vilket är ett väldigt bra grepp.

👩‍👦‍👦

Vem ingår i ditt vi? Och vad betyder ordet vi för dig?