”Nu är den grön, men orginellt var den blå.”

Ovanstående är en påhittad replik. Eller sammanhanget är påhittat, för att illustrera hur mina söner använder ordet orginellt. Och ja, jag vet att ordet normalt stavas originellt. Men jag väljer att stava det mer som det låter här, för det är ju inte heller den vanliga användningen av ordet – enligt min generation.

Mina ungdomar tillbringar stora delar av sin tillvaro i en engelskspråkig värld, via nätet. När de pratar svenska blir det med en stor andel ”direktöversatta” ord eller engelska ord med försvenskat uttal, försvenskade ändelser, etc.

Mina söner använder båda ordet ”orginellt” där jag skulle säga ”ursprungligt” eller något liknande. Och egentligen gör de det oberoende av varandra, för de umgås inte alls med varandra på nätet. Men ändå var det inte förrän jag nyligen hade äldste sonens kompis med i bilen och denne använde ordet ”orginellt” på samma sätt som tioöringen trillade ner för mig:
För deras generation är det här den självklara användningen av ordet. För dem är det inte en feltolkning eller missuppfattning, det är så det heter.

Och det är ju så språk utvecklas. Språkpoliser från min och äldre generationer kommer väl sannolikt att fortsätta ondgöra sig över ungdomarnas felanvändning, men det kommer kbappast ändra ungdomarnaa etablerade språk. Och egentligen följer nog inlånet snarast väletablerade inlåningsformer för utländska ord? Ta franska eller tyska eller engelska ord och justera uttal och ändelser så att det funkar med svenskan. Låna in en gång till lite senare, i lite annan form eller sammanhang och etablera en ny betydelse. Det är så språket blir rikt och mångformigt. Och för generationerna som kommer efter kommer det att vara självklara ord, oavsett vad gamlingarna muttrar om.