Jag tror aldrig jag visat mina refuseringar? Mer än möjligen för den närmsta lilla skaran av personer jag bollade mitt skrivande med innan utgivning.

Man kan förstås fråga sig varför. Men jag startade inte min facebooksida förrän avtalet för utgivning av första boken var påskrivet, och instagramkontot startade jag typ någon dag innan första bokens release. Och då var ju refuseringarna på sitt sätt överspelade.

En annan bit är väl att en refusering alltid känns som ett nederlag, och dem bjuder man generellt sett mindre gärna på.

Och sen känns det nog på nåt vis som att korrespondens med bokförlag i sådana här frågor är hemligheter?  Men om man inte nämner vilket förlag det handlar om så måste det väl vara okej?

Så här i efterhand är refuseringen på bilden, från våren 2020, ganska fin att se tillbaka på. (Refuseringen kom från ett av de större traditionella förlagen.)

Ur den här refuseringen utläser jag två huvudsakliga saker:

 Jag kan skriva. Jag skriver faktiskt rätt bra, till och med, och det är inte alls en vansinnig idé att vilja få det jag skriver utgivet.

 Det var inte tillräckligt tydligt (åtminstone inte för det refuserande förlaget) på vilket sätt jag avsåg att min fantasy skulle skilja sig från mängden.

En refusering ÄR allltid en refusering. Men vissa refuseringar är ändå ett godkännande.

(Mina övriga refuseringar var betydligt mindre spännande.)