Ett par dagar i veckan jobbar jag i Malmö. Då tycker jag det är trevligt att gå ut och äta lunch. På det sättet blir det mat jag inte skulle laga hemma.

Men det är dyrt. Det svider lite varje gång, kanske allra mest utifrån det väl inlärda medvetandet om att man ska hålla i pengarna. Jämfört med att äta något hemma känns det hutlöst!

Samtidigt vet jag att priserna många gånger är lågt satta. Det jag betalar för lunchen ska ju inte bara bekosta råvarorna. Det är hyra på ett bra läge, trivsam och funktionell inredning, el, värme och vatten, och framför allt lön till både den som lagar maten och servar mig. Klart som sjutton att det kostar!

Resten av veckan jobbar jag hemifrån. Då blir lunchen det jag råkar ha hemma. Ibland en fryst färdigrätt, ibland rester. Men ganska ofta blir det en liten stunds matlagning. Något enkelt, men lite tid tar det ju. Och det genererar disk, som jag förr eller senare måste ta hand om. Maten blir förhållandevis billig, men den kostar genom att äta upp min lunchlediga stund.

Ja, man kan göra lunchlådor för hela veckan också. Stå några timmar på söndagen och fixa. Också fritid som försvinner.

Ofta känns det som att den allmänna strömningen i samhället är att vi ska komma undan ”bådadelar”: Vi ska helst inte betala för mer än råvarorna men heller inte behöva lägga tid på matlagningen. Misslyckas vi med det så är vi kassa.

Men skulle vi lyckas med ovanstående ekvation, eller ens komma i närheten, så är det ju alltid någon eller något annat som kommer i kläm. Det fattar man ju när man tänker efter.

(Om det här har relevans för ett författarkonto. Ja, jo. I någon sorts förlängning. Men det tar vi kanske någon annan gång.)