Jag nämner ibland att utanförskap är ett tema jag tar upp i mina böcker. Men utanförskap kan ju betyda olika saker för olika personer.

En sorts utanförskap är när du inte får vara med fastän du vill, och fastän du egentligen är som alla andra. Kanske har de som har högst status bestämt sig för att du inte är cool nog av någon anledning (eller utan anledning). Utanförskapet kan då göra att man inte får vara med och leka eller inte blir bjuden på fest.

En annan sorts utanförskap är när man tydligt avviker från de flesta andra. Det kan handla om att man är tänker och funkar på andra sätt än majoriteten, eller att man på grund av sin bakgrund ses som avvikande. Är man väldigt avvikande är man kanske inte alls välkommen i samhället, utan blir utestängd från mer eller mindre allt.

När man pratar om utanförskap menar man oftast underförstått att den som är utanför vill slippa vara utanför. Det *kan* innebära att man vill få vara med i gänget. Men det kan också betyda att man vill accepteras för den man är, utan att man alls vill vara med i gänget. Om man tänker och funkar väldigt annorlunda från majoriteten kan man lika gärna se det som besvärligt att behöva anpassa sig till ”gänget” och ”vara som alla andra”. Det man längtar efter är att få lov att finnas, existera, bredvid andra, utan att de ska se ner på en eller betrakta en som något man inte riktigt kan eller vill befatta sig med.

Mina böcker tar upp flera olika sorters utanförskap. Men tyngdpunkten ligger på utanförskap kopplat till att avvika från normen.

När känner du dig utanför?