Ibland är jag avundsjuk på de som skriver låttexter. I en ganska kort text kan man väva ihop reflektioner och händelser från vitt skilda sammanhang, koppla ihop iakttagelser och känslor, kommentera aktuell samhällsutveckling utan att skriva någon på näsan och utan att någon ens säkert kan säga att det är just det man kommenterar. Man kan börja texten på ett ställe och sluta någon helt annanstans. Och det behöver egentligen inte ens hänga ihop ordentligt, om man inte vill. 

Samtidigt skulle nog just detta göra mig alltför frustrerad för att kunna skriva så. Mitt upplägg när jag skriver är generellt snarast att koppla ihop saker för att göra det begripligt.

Jag kan älska en låttext och känna massor med igenkänning – och samtidigt vara livrädd att nånsin kommentera det. För jag vet inte vad låtskrivaren menade. Jag kan koppla till en sak jag upplevt i en rad i låten och till något helt annat i raden efter, men kanske menade låtskrivaren något helt annat än det jag tolkar in.

Och jag vet att det står var och en fritt att tolka på sitt sätt, men jag är sån att jag tycker det är pinsamt att missuppfatta. Nånstans utgår jag alltid från att alla andra säkert vet vad låtskrivaren menade.