Det har hänt mig en enda gång i livet att jag blivit kär i någon som också blivit kär i mig. I alla fall vad jag vet om. Jag är å andra sidan ganska kass på det här med att läsa av den sortens signaler, att fatta att någon har känslor för mig, eller ”avsikter”, om det inte är övertydligt och sägs rätt ut. Jag vet att jag missat att folk varit kära i mig (för att vederbörande exempelvis kommit och smått desperat berättat det för mig).

Ganska länge var jag över huvud taget rätt ointresserad av det här med kärlek. Under tonåren, när vuxenvärlden omkring en antog att det skulle vara det enda man brydde sig om, och många jämnåriga verkligen verkade ha allt fokus på intresse för individer av det motsatta könet (ja, nu snackar vi 1980- och 90-tal, så utgångsläget var att det skulle handla om det motsatta könet), så var mitt intresse synnerligen svalt, på den nivån att folk tyckte jag var konstig. Och på den tiden hade jag ingen tanke på att kärlek skulle kunna bli en bärande del i mina framtida böcker.

Men nu blev det ändå så.

Det är dock inte fråga om himlastormande känslor och stor dramatik. Tvärtom är det ganska återhållsamt. För det där med att våga lita på sina känslor är svårt. Är det verkligen så här det ska kännas när man är kär? Och när det faktiskt inte alls passar att bli kär, speciellt i just den personen, så är det kanske enklast att bara intala sig att det inte är något.

Är du bra på kärlek?