Jag har läst Bödeln av Pär Lagerkvist.

Det var länge sedan jag läste Lagerkvist.
Jag tror att det var under gymnasiet jag läste både Gäst hos verkligheten och Barabbas, och skrev ett arbete om Lagerkvist. Gäst hos verkligheten minns jag inte mycket av, men tror att den rymde en del igenkänning. Barabbas gjorde däremot djupt intryck på mig, där jag befann mig i en övergångstid mellan barndomens självklara kristna tro och den lika självklara ateism jag till slut skulle komma att landa i. Barabbas har jag även läst om i vuxen ålder och tyckte fortfarande den var bra.

Igårkväll och idag på morgonen läste jag Bödeln (som är en mycket kort bok). Jag kan tyvärr inte påstå att den gjorde något större intryck på mig.

Kanske är det för att mänsklighetens ondska, och samtidiga vilja att skylla på andra för det som inte är som man vill, är så påtagligt i vardagen, och att mitt hopp om mänskligheten – eller de delar av mänskligheten som har en längtan efter makt – redan är så lågt? Jag känner inte att Bödeln ger mig några ahaupplevelser eller nya insikter. Kanske behövdes den i större utsträckning när den kom, när man i mindre utsträckning levde mitt i ”flödet”, ständigt bombarderad med senaste informationen om vad människans ondska orsakat? Jag vet inte.

Litterärt tycker jag boken är lite svårläst, trots sitt enkla format. Det är många karaktärer som fladdrar förbi, de flesta av dem ytterst hastigt, samtidigt som många av dem deltar i intensiva dialogskiften. Det är bitvis svårt att följa vem som säger vad. Det gör nog ingen större skillnad för bokens avsikter, men det försvårar läsningen.

Hade boken inte varit så kort hade jag nog inte läst klart den.

Medan jag funderar över boken jag läst spelar radion ”Catch the Moon” med Stefan Andersson.