En sak jag har svårt för är påtvingade bokanalyser. Alltså när någon – oftast skolan – tvingar den som läser eller läst en bok att analysera en bok på korsen och tvärsen. Vad handlar boken om? Tycker du att personerna gjorde rätt? Vad tror du kommer hända sen? Vad tror du författaren vill säga med den här berättelsen och varför tror du hen skrev den? Varför tror du Lisa blev kär i Nils? Vad tyckte du var bäst med boken? [Hur vet du ens att jag tyckte något var bra?] Berätta om din läsupplevelse!

Det må vara hänt att man gör det om man studerar litteraturvetenskap. Och jag köpte det på gymnasiet, även om jag hade svårt för det – för det fanns liksom samtidigt hela tiden en underliggande antydan om att det fanns ett rätt svar och att de andra var fel. Men för yngre barn stör det mig på riktigt.

När min äldste son gick på lågstadiet så presenterade man på ett föräldramöte hur man arbetade för att öka läsningen och bättra på läsförståelsen. Detta gjorde de genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det. Mer avancerat än när jag gick gymnasiet.

Jag svalde min frustration under mötet (eftersom alla andra verkade tycka det var jättebra) och gick hem och skrev i min blogg istället.

[utdrag ur bloggtext]

’… de dödar magin.

När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.

Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.

”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”

NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte svara mina föräldrar när jag läste som liten.’

Ett vanligt tips till författare som vill öka sin försäljning eller efterfrågan är att ta fram en lärarhandledning till boken. Jag antar att det handlar om ungefär ovanstående? Att förbereda frågeställningar, analyser, bilduppgifter och så vidare kopplade till ens böcker.

Det rådet kommer jag helt enkelt inte att följa.

Skönlitteratur ska framför allt läsas för att läsaren vill, och vara en upplevelse för den enskilda läsaren. Att tvingas redogöra för min upplevelse skulle göra mig *mindre* benägen att läsa.

Det är förstås en helt annan sak om folk själva väljer att analysera och prata om böcker med andra. Feel free! Men tvinga ingen. Speciellt inte lågstadiebarn.