GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Det var den diagnos jag fick strax före jul 2006, när en höst med osedvanligt hög ångestnivå (grundad i en händelse som vi kan hoppa över här) kulminerade i att jag begav mig till Psykakuten. Och där fick jag hjälp, i form av både samtalskontakt och medicinering.

Ett proffs ger säkert en mer vetenskaplig förklaring av diagnosen. Men jag skulle kortfattat beskriva det som att jag kan få ångest över nästan vad som helst.

För min del är ångesten kopplad till tankeverksamhet. Jag är en sådan där som tänker (för) mycket. Väger för och emot. Överväger alla konsekvenser. Ser allt som borde göras. Lägger ett stort ansvar på mig själv att göra rätt val och ger mig själv skulden för konsekvenserna om jag tar fel beslut – även i situationer där det inte finns möjlighet att göra överväganden eller där inget val hade varit perfekt.

Jag får alltså generellt sett ”bara” ångest över sånt jag anser att jag skulle kunna ha kontroll över. Därför har jag ingen klimatångest – trots att jag är väl medveten om hur situationen ser ut – för när det kommer till klimatet anser jag inte att hela ansvaret ligger på mig. Sitter jag däremot fel i en bil som åker över en vägbula och får problem med nacken efteråt, så är felet helt och hållet mitt, och ångesten löper amok.

Ångesten har kommit och gått under mitt liv: vissa perioder har den varit värre och nästan tagit över tillvaron, andra perioder har den varit mer hanterbar, och ibland har den og inte märks av särskilt mycket alls. (Tänker ”för mycket” gör jag förstås ändå; vad som är för mycket är ju alltid i relation till de märkliga människor som inte alls tänker hela tiden.)

Besöket på psykakuten den gången var en vändpunkt. Jag fick sertralin, som jag först tog under ett drygt år och sedan fasade ut – men några år senare tog jag upp medicineringen igen. Och för några år sen bytte jag till paroxetin.

Medicinen gör en ofantlig skillnad i mitt liv. Självklart tänker jag fortfarande mer än en genomsnittlig människa. Men det sätter sig inte som ångest. Det blir inte samma ältande. Jag ställer inte lika orimliga krav på mig själv, på mina val, på att jag själv ska kunna undvika att göra fel. Visst händer det fortfarande att jag har ångesttendenser, men det har ingen likhet med hur det var innan medicineringen.

Så varför skriver jag om det här på min författarsida?
För att det är relevant för mitt skrivande. Det här att vända och vrida på tankar och resonemang, det är en del av den jag är, och det är en påtaglig del av min berättarteknik. I min värld finns sällan enkla svar, och det påverkar även mina berättelser.

Jag nämner ibland att mina böcker bland annat handlar om psykisk ohälsa. Då tänker jag framför allt på depression, ptsd, och en aktiv ångest.
En behandlad GAD är kanske snarast psykisk hälsa: ett fungerande sätt att vara, även om det skiljer sig från den gängse bilden av ”normal”. Och övertänkare har också en plats i mina böcker