En av mina favorittyper av böcker när jag växte upp var böcker om ganska vanliga barn som råkade ut för osannolika och stundtals magiska saker i sin ganska vanliga vardag som visade sig inte vara så där helt vanlig trots allt. Edith Nesbit var en av författarna som brukade ligga bakom sådana böcker, Maria Gripe var en annan, men det fanns också andra som jag inte längre minns namnen på, kanske framför allt för att de inte var lika kända och jag därför inte kunnat hitta tillbaka till dem i efterhand.
Nu vill jag i alla fall lägga till ytterligare ett namn till denna lista: Annika Rolfsdotter.
Annika Rolfsdotters bok Huset vid regnbågens slut är en bok i samma anda som ovanstående författares böcker (men mer åt Nesbit än Gripe). Den utspelar sig ett till synes vanligt svenskt sommarlov och tar avstamp i vanliga företeelser som visar vara allt annat än vanliga.
Når boken upp till samma nivå som Nesbit och Gripe? Nej, inte riktigt. Eller, det tror jag inte. Men det är å andra sidan svårt att veta säkert, eftersom jag numera inte kan tillåta mig att sugas in i böcker på samma sätt som under uppväxten (pga den j-a utbrändheten) och måste läsa i små portioner. Annars hade jag nog slukat den här boken mycket snabbare.
Boken har rekommenderad läsålder 12-15 år. Jag tror nog jag hade läst den långt innan jag fyllde 12 år (men det var väl så jag funkade). Boken har många och korta kapitel, och det hinner ändå verkligen hända saker i varje kapitel.
Det finns två saker som stör mig påtagligt i den här boken. Båda handlar om språk.
Den ena är att den gamla verbformen ”äro” används flera gånger för att signalera gammalt språk – men används fel. ”äro” är pluralformen av ”är” men används här även när det rör sig om en person.
Den andra är att det upprepade gånger står ”han eller hon” istället för ”hen”, trots att huvudpersonen, vars perspektiv boken har, är en fjortonårig tjej. Åtminstone bland de ungdomar jag har omkring mig är hen ett självklart ord – om de inte helt glidit över i engelskt singulärt ”they” eller svengelskt singulärt ”de”.
Men nu när du är varnad för dessa detaljer så tycker jag absolut du, eller dina barn i lämplig ålder, ska läsa boken!