En del berättelser (böcker, filmer) tycks byggas nästan helt på att karaktärer gör saker de vet att de inte får, trots bättre vetande. Och sen skiter sig allting, och man vet redan innan att det kommer att skita sig, och man sitter liksom bara och väntar på att de ska åka dit.

Jag avskyr sånt. Jag ser verkligen ingen poäng alls med det sättet att bygga upp en historia. Det är bara obehagligt. Inte på ett pirrigt sätt, utan bara … nä, usch. Det blir så jobbigt att jag oftast inte kan se klart eller läsa vidare, för det får mig bara att må dåligt. Är det på TV så går jag därifrån.

Men jag antar att det finns folk som faktiskt uppskattar greppet. För det är ofta populära berättelser. Och det verkar också vara ett grepp folk tar till när det behöver hända nåt mer.

För mig är det obegripligt. Varför göra något du vet att du inte får/bör om det bara kommer att leda till problem? Vem är så dum att de gör saker de vet kommer ge dem problem?

Det är en helt annan sak om det är något som faktiskt behöver göras, typ för att rädda världen eller säga ifrån mot orättvisor eller nåt. Stora risker, men värt det med tanke på vad som står på spel.

Och det är också okej om det faktiskt inte är så att de åker dit jämt. Om de gör saker som de inte borde men det går vägen. Det var därför jag klarade av att se, och uppskatta, Stranger Things. För de åkte oftast inte dit. Det gick bra när de vågade farligheter.

Däremot klarade jag inte av vare sig Dårfinkar och dönickar (som jag aldrig läste klart för 35 år sedan och inte såg på TV) eller det klassiska småbarnsprogrammet Rädda Joppe – död eller levande.

(Funkar du som jag? Då vill jag rekommendera mina böcker. Där gör huvudkaraktärerna inte dumheter mot bättre vetande bara för att åstadkomma mer drama.)