Nu blir det en kort historielektion!

Förr i tiden, ni vet när väldigt stor del av vår befolkning under många hundra år livnärde sig ”på det marken gav” (typ), så delades marken framför allt upp i inäga och utmark. Utmarken var där djuren fick lov att beta. Inäga var den mark som var inhägnad. Inägan bestod i sin tur av åker och äng.

Åker är där man odlar gröda. Äng är marken som man skördar hö ifrån. Hur mycket hö man har inför vintern avgör hur många djur man kan hålla liv i till nästa vår. Och hur många djur man har avgör hur mycket gödsel det blir som man kan sprida på åkern och därmed hur stor skörd man kan få från odlingarna.

Därav talesättet ”Äng är åkers moder”.

På ängen växer det som växer där. Gräs och blommor som klarar förutsättningarna. Till förutsättningarna hör att ingen näring tillsätts – det blir magrare och magrare. På en äng kommer också all växtlighet att slås (med lie) i slutet av sommaren. Under dessa förutsättningar har ängsväxterna (och i sin tur insekter och andra djur) utvecklats och anpassats, faktiskt under tusentals år.

Numera är det ont om ängar som sköts på det här viset. Vilket förstås är ett problem för de arter som är anpassade till miljön.

Saker som inte är ängar:

– Fält med blåklint och vallmo. Både blåklint och vallmo är åkerogräs som ofta hittas i eller i anslutning till sädesfält. (Ja, det är underbart vackert!)

– Platser där man sått in en slumpmässig blandning av blomfröer (där ”slumpmässig” också kan betyda ”något som fröfirman tyckte skulle bli fint tillsammans men där hälften inte ens finns naturligt i Sverige”).

Saker som ändå kan få passera som ängar:

– Plats där man sått in blandningar arter som normalt växer på ängar (och där man har en strävan att efterlikna klassisk ängsskötsel på ett eller annat sätt)

📖

Jag har inte själv varit konsekvent i mina böcker. I första boken (Lysande klot tvenne) har jag använt ordet äng mer svävande om gräs- och blommarker, där en del av dem nog snarast är betesmarker. Senare har jag blivit mer konsekvent. Men jag tänker att det också får illustrera en uppväxande persons (huvudpersonens) växande kunskap.