När jag var liten – alltså på 1980-talet – så var det ibland artiklar och reportage om att man inte skulle skaffa en sommarkatt. Alltså: man skulle inte skaffa en kattunge i början av sommaren och sen överge den när sommaren var slut.

Jag tyckte hela konceptet var obegripligt. Vem kunde få för sig att skaffa en katt och sedan bara överge den några månader senare?

Nu närmar jag mig 50 år. Det är fortfarande då och då artiklar om sommarkatter, om att man inte ska skaffa en kattunge och sen överge den några månader senare. Jag fattar fortfarande inte hur man kan göra så. Och till skillnad från när jag var barn så tror jag inte att information ska kunna göra någon som helst skillnad, för då vore ju problemet löst för länge sedan. Däremot undrar jag hur folk är funtade som tycker att ”sommarkatt” verkar vara en bra idé.

För en månad och två dagar sedan avlivades Silke, som då var 18 år och 3 månader. Hon var en högt älskad katt, trots en del olater och egenheter, och trots att vi vetat länge att den där dagen närmade sig med allt snabbare steg så var det ändå ett tungt beslut.

Silke har levt hela sitt liv hos oss. Jag har hunnit ha många katter i mitt liv, och ingen annan har blivit så gammal som Silke. Men alla har varit älskade och sedan saknade. Att överge dem är något jag inte alls kan förstå. Jag kunde inte förstå det när jag var 7 år och jag kan inte förstå det som 49-åring.