När jag stod i duschen nyss, och tittade ut på golvet med sin kvarglömda tömda schampoflaskor, började jag fundera: går det egentligen ihop för någon alls?

Tiden. Jag tänker på tiden. Och i första hand på ensamstående föräldrar. Finns det egentligen någon alls som får det att funka, får tiden att räcka, som inte konstant känner sig alltmer efter i allt som borde göras? Kläder som ska lagas, tvätt som ska sorteras, papper som ska sorteras, och tusen andra vardagliga tråksaker.

Och sen ovanpå det barn med särskilda behov, som både behöver mer stöd och mer tigermamma mot skola och andra.

Och någonstans i allt det där ska man inte glömma bort sig själv. Man vill hinna göra saker man själv gillar och mår bra av. Det sägs dessutom vara viktigt för att förebygga utbrändhet – den där utbrändheten många av oss redan varit och vänt i.

Det pratas ibland om att samhället egentligen fortfarande är byggt utifrån att bara en förälder arbetar, även om ekonomin numera kräver att båda gör det. Men när det bara finns en förälder, då? Fastän man egentligen skulle behöva vara ”ledig” hela tiden om man ska hinna med hemmet *och* ha ett liv?

Finns det någon som verkligen får det att funka?