Min förstfödde var ett barn som ville bäras hela tiden. Absolut inte sättas ner eller ligga bredvid. Samtidigt var jag en ovan och nervös mamma. Jag lyckades inte lära mig det här med att ha en unge på ena armen och samtidigt laga mat eller liknande. Jag var rädd att jag skulle tappa eller skada ungen eller något annat dåligt. Och så var ungen tung, växte snabbt, och jag var klen. (Ja, vi skaffade en babybjörn, vilket var himlans bra. (Snälla låt mig slippa höra att babybjörn minsann är fel för att blablabla – ungen ifråga är numera över 20 år.))

Numera går jag däremot runt med en kattunge på ena armen, som en bebis, när jag gör saker. Kattungarna är ju så små och lätta! Fast så små som jag inbillade mig att de var är de visst inte. Dagens vägning meddelar att Caspian väger 2,25 kg och Callisto 1,65 kg. Och visst, riktigt så små har inte mina människobarn varit utanför magen, men det finns ju bebisar som föds så små.