När kristendomen kom till våra breddgrader för länge sedan så blev med tiden all annan religion oönskad och till och med otillåten. Samtidigt införlivades mycket ur gammal kultur och religion i kyrkans tradition. På gott och ont. Det är gott att traditioner fått leva kvar, men det är samtidigt besvärande när kyrkan hävdar ensamrätt på sånt som har annat ursprung.
Under hundratals år hade kyrkan otrevligt stor makt i vårt land. Att ställa upp på kyrkans krav och bekänna sig till den kristna tron var i praktiken inget val. Så är det tack och lov inte längre. Det är inte hotet om helvetets kval som predikas, utan mestadels kärlekens budskap i olika former. Och vi som inte tror på den kristne guden, eller för den delen några gudar alls, kan fritt välja att inte vara med.
Men även om kyrkan numera officiellt är frikopplad från staten, så håller kyrkan ställningarna som en del i samhället. Och den rollen betonar man gärna från kyrkans håll.
Ja, kyrkan vårdar sina gamla vackra byggnader, och det ser många icketroende som ett skäl att fortsätta vara medlemmar. Men mycket av underhållet bekostas av kulturvårdsmedel, som inte alls kommer från medlemsavgifter. Att de vackra byggnaderna bevaras bidrar jag till även utan att vara medlem i kyrkan, eftersom jag är svensk medborgare och betalar skatt.
Kyrkan håller också hårt tag om folkliga traditioner. Det där som införlivades i religionen när kristendomen blev den enda religionen i vårt land. Traditioner och kultur som är ett mischmasch av religioner (plural), sedvänjor och folktro. Kyrkan vill gärna betona att den – både de fysiska lokalerna och den religiösa organisationen – är den logiska samlingspunkten för utövande av kultur och tradition och för den som vill göra goda gärningar.
Kyrkan har en öppen inställning till icketroende. Det finns inget krav på att vara troende för att delta i kyrkans verksamheter och aktiviteter eller ens för att vara medlem. Det är förstås smart av dem: de skulle förlora många medlemmar och mycket pengar om de ändrade på detta.
Och de allra flesta som inte tror klarar av att slå dövörat till en stund när prästen pratar om gud, för att få sjunga naturens lovsång vid sommarens början, njuta av vackra byggnader, sy tillsammans med vänner, vara med i kören eller delta i andra aktiviteter.
Det är bara vi som inte klarar av det som blir över.
Den här gränszonen, och överblivenheten, är en av de saker jag utforskar i min bokserie Elsinorien. Men i en annan värld, med andra religioner.