För tillfället handlar i princip allt om vår lilla kattfröken. Callisto.

I tisdags kastrerades/steriliserades hon. Sedan dess levs livet med tratt. Sedan i torsdags växlar vi stundtals med en body, som jag behövt sy in för att den är för stor men som ändå inte sitter riktigt bra.

Har hon tratt på sig når hon knappt ner till maten i matskålen. Hon kan inte krafsa över när hon gått på lådan, för hon når inte, men hon försöker, och det fastnar kattsand och ibland annat på tratten. Hon får inte busa med brorsan, för att han inte ska råka sprätta upp operationssåret. Hon kan inte tvätta sig, för hon når inte. Och hon får inte gå ut, vilket gör att hon stundtals ylar och klättrar på dörrkarmarna.

Med bodyn är det svårare att gå, eftersom den inte sitter så bra. Gå på låda har jag inte sett henne göra. Och eftersom den sitter som den gör vågar jag inte låta henne ha den på natten. Men man kan få busa mer med brorsan. Vilket hon inte gör, för det är svårt att springa i den.

Ibland tar vi av både tratt och body en stund för att hon ska kunna tvätta sig. Det hon allra helst vill tvätta är såret. Antar att det kliar. Och hon har ju inte tvättat sig där sedan i tisdags morse. Men hon får inte tvätta där. Det innebär ännu mer panikartad övervakning. Men det är i någon mån konstant övervakning hela tiden ändå. Var hon är. Vad hon gör. Och på nätterna har jag henne i mitt rum, med stängd dörr, och med en tratt med kattlådespår upp i mitt ansikte.

Jag är på helspänn. Jag är helt slut.

Och jag minns hur det var när min äldste var bebis, med en väldigt aktiv bebis som krävde närhet konstant. Långa ensamma dagar utan återhämtning på många timmar, bara korta andningspauser om han somnade en kort stund. När man kombinerar det med stort ansvarskännande och hög ångestnivå …

Ja, det här triggar, både minnen och utmattningstendenser.