Citatet är hämtat ur en debattartikel, skriven av en lärare (som påpekar att hon också är förälder) i en lärartidning.

Jag ska erkänna att jag också tänkte ungefär så en gång i tiden. Inte kan man stanna hemma från skolan för att man mår dåligt! Gå till skolan SKA man, det gör man, det är inget val.

Jag skäms över att jag tänkte så. Både jag och min son tog skada av att jag alldeles för länge kämpade med att få iväg honom till skolan. Både jag och han hade läkt bättre och snabbare om inte skadorna i själen hade blivit så djupa. Och även min son hade inledningsvis fruktansvärt dåligt samvete när han inte klarade av att gå till skolan, trots att det var skadligt för honom att gå dit, för han visste ju också så väl att man ska gå i skolan, så liten han var.

Jag skäms ännu mer när jag inser att jag borde lärt mig läxan för egen del långt tidigare. Att jag själv tvingat mig iväg på saker, för att det är så man gör, fastän det varit saker jag mått mycket dåligt av. Men när det kommer till saker man ska eller borde så har jag en farlig tendens att se saker mekaniskt, se mig själv som en maskin, och köra över känslor och mående.

Det krävdes att mitt barn mådde dåligt under lång tid för att jag skulle inse hur farligt det är att köra över känslor och mående på det sättet. Jag är tacksam att jag har lärt mig och förstått.

Men jag kommer alltid att skämmas över att jag tvingade iväg mitt barn när han mådde riktigt dåligt av det. Jag borde ha satt ner foten mot skolan långt tidigare. För mitt ansvar som förälder är framför allt gentemot mitt barn. Och en olämplig skolmiljö, med ett olämpligt bemötande från skolan, kan sätta djupa spår och vara något man behöver kämpa med resten av livet.

Jag hoppas att läraren som skrivit texten aldrig behöver uppleva detta. Men att man inte själv upplevt det är inget skäl att vara dömande mot andra.