Förra veckan bytte jag till vinterdäck. Det vill säga ene sonen lastade in vinterdäcken i bilen åt mig, jag körde till verkstan och lämnade över min bilnyckel, och medan någon annan bytte till vinterdäck på min bil, så satt jag i en soffa och drack automatkaffe.

Jag har aldrig bytt däck själv. Någon av de sista gångerna det skulle bytas innan min man dog så var jag med och vi hjälptes åt, för jag tänkte att jag måste vara beredd att göra det i framtiden. Men jag vågade aldrig sedan. Eller ville. Kombinationen av att vara osäker, rädd att göra fel och den ångest det ger när man ska försöka ta itu med att göra saker man inte alls har koll på, gjorde att jag i slutändan fick be andra om hjälp de första gångerna efter älsklingens död. Och sen bestämde jag att det inte är rimligt att lägga så mycket tid på att oroa sig för något när det finns folk som kan och har utrustning och gör det där som ett inget. Jag unnar mig numera att betala för att någon amnan gör det.

Idag har jag varit och fått massage. Min kropp behöver massage regelbundet för att fungera, så jag brukar unna mig det. Helst borde jag gå varje månad, men så blir det sällan. Massagen är inte en njutning: även om det finns korta stunder då det är skönt så gör det mestadels ont.

När jag behöver nya strumpor brukar jag om möjligt unna mig strumpor som gör mig glad. Små detaljer som lyfter vardagen. Bilden är en närbild på den ena av de strumpor jag har på mig idag.

Vad innebär det egentligen att unna sig? Det beror förstås på vem man frågar. Att ha råd att betala någon för däckbyte och massage är ju i sig en lyx inte alla har råd med.

Betyder ”unna” att det är något som gör en glad? Är det att unna sig när det är något som behövs för ens hälsa? Behöver ”unna sig” vara något som kostar (pengar, tid … eller miljö)?

Vad betyder ”unna” för dig? Och vad unnar du dig?