”Ett fåtal vänner, för vilka jag nämnde mitt företag, nöjde sig med att säga ”jaså, vikingatiden”, med ett tonfall av allvarlig ömkan.”

Citatet är från en essä av Frans G. Bengtsson, om tillkomsten av Röde Orm. Essän publicerades i Vi redan 1950 men har i dagarna lagts ut på webben: https://vi.se/artikel/sNLvXovz-ab5GXm9Z-88fb8

Jag ska självklart inte på något vis jämföra mig med Bengtsson. Men det är mycket igenkänning i texten, inte minst just vad gäller det citerade.

Jag har alltid tyckt att det varit svårt att prata om mitt skrivande. ”Vad skriver du om då, Sanne?” frågar vänner och bekanta – och jag svarar något hummande och vagt.

För vad svarar man på en sådan fråga?

På något vis så känns det alltid som att de förenklade beskrivningarna – som det ju alltid måste bli fråga om när man får en sådan fråga – får det man skriver om att låta banalt och fånigt, rentav ointressant. Skulle jag istället försöka ta mig över den tröskeln och faktiskt beskriva det mina böcker handlar om, den känsla jag vill förmedla eller eventuella ”budskap”, då känns det istället som att jag försöker förhäva mig och säga att jag har större värde än jag har. Ungefär som att sitta och jämföra sig med Frans G. Bengtsson på sin författarsida på facebook innan man ens gett ut sin debutbok

Men numera övar jag. ”Ungdomsfantasy” svarar jag på frågan om vad det är jag skriver.

Det är ett kortfattat svar, som i ett enda ord suddar bort en hel massa av de andra kvaliteter jag hoppas mina böcker har. Dessutom riskerar första halvan av ordet att skrämma bort alla som anser sig stå över allt som heter ”ung”, och andra halvan skrämmer bort alla som anser att fantasy är oseriöst.

Nå. Då får det väl vara så

Och om jag inte talar om vad det är för böcker jag är på gång att ge ut så är det ju ingen som kommer att bli intresserad av att läsa, och det är ju ännu värre.

Och om Frans G. Bengtsson kunde skriva en bok om ett så hopplöst ämne som vikingatiden, så kan jag absolut skriva ungdomsfantasy