När en bok ska ges ut så behöver den katogoriseras. Bland annat ska man ange vilken ålder den riktar sig till.

Jag ska ju direkt säga att det här med kategoriseringar och klassificeringar inte är min starka sida. Att placera i fack är ju alltid frågan om att förenkla och därmed ignorera vissa aspekter. Hur vet man om det är rätt eller fel aspekter man ignorerar? Och vad säger att det inte hade varit bättre att kategorisera på en annan ledd, eller ignorera andra aspekter? De förenklingar man gör riskerar ju alltid att gynna genomsnittet och missgynna de som hamnar ytterst i alla varianter av spektra.

Nå. Böcker ska ändå ålderskategoriseras 🙂

Personligen tycker jag att en bra bok ska kunna läsas av ganska blandade åldrar, eller att ålder inte ska vara den väsentligaste kategoriseringen. Stil och smak handlar inte nödvändigtvis om ålder. Jag som vuxen kan ha oerhörd behållning av att läsa Sandvargen (som enligt info hos förlaget riktar sig till åldern 6-9 år), även om jag egentligen läste den för mina barn (som vid den tidpunkten var 3 och 7 år), och vi är väl många vuxna som uppskattar en del av Astrid Lindgrens böcker.

Men nej, mina böcker är inte skrivna för barn.

Min första bok, Lysande klot tvenne, började jag skriva när jag var 13½ år, och då med sikte på läsare i min egen ålder. Eller snarare läsare av min egen typ, om jag ska vara ärlig. Ålder funderade jag nog inte över. Hade någon föreslagit att jag skulle låta klasskamrater på högstadiet läsa det jag skrivit så hade jag nog skrikit högt.

Sanningen är väl just att jag skrivit böckerna ”för någon som mig själv”. Och det gällde när jag var 14 år, men det gäller också nu när jag som 40+ har bearbetat första boken och skrivit två till.

Kontentan är väl att jag skrivit böckerna för alla från tonåren och uppåt (utan bortre åldersgräns) och som gillar samma typ av böcker som mig. Ja, det där sista är jätteviktigt.

MEN den ålderskategorin finns egentligen inte. Ålderkategorier sätts i spann om tre år: 0-3 år, 3-6 år, 6-9 år, 9-12 år, 12-15 år. Därefter kommer Unga vuxna, och sedan Vuxenböcker.

Och hur man än vänder och vrider på det så är det Unga vuxna som faller sig mest naturligt när man måste välja. Och välja måste man.

Jag kunde ha börjat det här resonemanget från andra hållet: talat om att boken är för unga vuxna, och sedan förklarat varför. Men jag kan inte förklara varför.

Däremot vet jag att jag själv ofta uppskattar böcker för unga vuxna. Att det är där jag känner mig själv mest hemma. Fortfarande nu, vid 40+. Men eftersom jag inte riktigt fattat vad som utmärker en vuxenbok så kan jag inte svara på varför det är så. Jag är som sagt var inte så bra på det där med kategoriseringar.

Och – vad innebär egentligen unga vuxna då? Hos Adlibris står det 15+, hos Bookbeat Från 14 år, hos Akademibokhandeln Ungdom …

Och jag tänker på min ena son, som tycker allting som ens antyder kärlek är outhärdligt pinsamt, men som lyssnade på hela Sagan om ringen som ljudbok på engelska när han var tio-elva år, utan problem.

För den som vill läsa mina böcker, eller funderar på att skaffa dem till någon yngre, och funderar över vad den nedre ”åldersgränsen” är, så vill jag nämna följande:

• I Lysande klot tvenne är huvudpersonen fjorton år. De scener som skulle kunna upplevas som besvärliga ligger framför allt i första kapitlet. Det kapitlet finns att läsa på smakprov.se. Känns det kapitlet lugnt så är det lugnt.
• I Knutar och band hinner huvudpersonen bli lite äldre. Det blir mer känslor, och känslor leder ibland vidare till annat.

Mer än så tänker jag inte säga, med risk för att spoila för mycket.

(Var det över huvud taget någon som blev klokare av den här texten?)