Jag tror det var sommaren 1989. Vi var på semester i södra Bretagne, och en dag åkte vi in till staden Vannes. Där hamnade vi mitt i ett stort evenemang, som jag först långt senare lärde mig hette Les fêtes historiques de Vannes och var (är) årligen återkommande.

Det jag upplevde då var bland annat ett tåg eller en parad genom staden med människor klädda i … tja, kläder av äldre stil. Medeltid? Renässans? Jag minns inte så noga, och det var säkert blandat.

Det jag minns är att det gjorde intryck på mig och triggade igång min fantasi. Den där paraden finns med, i form av att kejsaren och hans följe passerar genom en stad i min bok Lysande klot tvenne.

Till att börja med döpte jag om staden till något helt annat. Men senare ändrade jag tillbaka till något mer närliggande ”originalet”:

Vanese.

”Strax därpå hände något. Först kom det bara som en känsla, en vindpust. Gycklarnas upptåg avstannade, musikanter slutade spela. Sorlet från hundratals människor tystnade på några få sekunder. Tystnaden var så total att man inte vågade hosta eller harkla sig. Folkmassan skingrades ut mot sidorna så att gatan blev tom.

Snart kunde vi också se orsaken till uppståndelsen. Ett långt följe, till stor del till häst, närmade sig i riktning från stadsporten. De var fortfarande en bra bit bort, men bland de främsta anade jag en gestalt som jag skulle känna igen var som helst, när som helst. Den hållningen, som om han ägde världen.”