Jag tycker om struktur och gillar att ta helhetsgrepp. Bygga upp saker från grunden, se ur olika infallsvinklar, ta hänsyn till både detaljer och stora skeenden. Tänka på hur jag vill ha saker, vad jag vill uppnå, hur man kommer dit, tänka på vilka saker som behöver fixas i god tid och vad som kan hända utmed vägen. 

Som exempel kan nämnas att när vi skulle renovera köket för en del år sedan (det villa säga riva ut det gamla, som var helt slut, riva ut gammalt golv, gräva bort grus ur grunden, och sedan bygga upp allt på nytt), och tog sex veckors sommarsemester, så gjorde jag i princip ett dag för dag-schema för hela semestern, inklusive de två “riktiga” semesterdagarna på Legoland. För annars hade det ju aldrig gått ihop sig, med elektriker, och mina föräldrar och mannens föräldrar, och allt annat som måste klaffa, och det MÅSTE det, för man vill inte vara utan kök för länge med två små barn.

(Jag ska väl tillägga att det där var innan utbrändheten. Idag klarar jag inte sånt längre.)

Och man kan ju tänka att jag borde funka likadant när det gäller skrivandet av mina böcker. Men … nej, inte alls.

När jag började skriva första boken (den som nu heter Lysande klot tvenne) så var jag som bekant bara tretton och ett halvt år. Och jag ville skriva en bok. (Det var inte mitt första försök på bok, men nog den enda som kom förbi första kapitlet.) Visst, jag hade en idé till boken (en idé som ändrades med tiden), men jag hade absolut inte en klar bild av hela berättelsen, utan jag hittade på efterhand.

Mitt världsbygge gjordes alltså inte alls utifrån något strukturerat arbetssätt. Det gjordes utifrån fantasi, utifrån saker som fascinerade mig eller som jag tyckte om, och efter ett tag utifrån behov av att skapa olika länder med skillnader.

Inte alls sådär strukturerat som jag egentligen tycker jag borde jobba.

Jag har förstås retat mig på det många gånger utmed vägen. Tyckt att jag borde ta ett helhetsgrepp i efterhand, strukturera upp och få bättre koll på saker. Se till att saker blir mer logiska. Ha en genomtänkt plan kring religioner, statsskick, värderingar och kultur i “min” värld, därborta på planeten Seiscro. Och därmed också bättre kunna svara på hur saker hänger ihop.

Men jag har aldrig haft orken till det. Inte som tonåring, och än mindre när jag tog upp skrivandet igen som vuxen.

Istället har min värld fått fortsätta byggas på bit för bit. Bit för bit har jag behövt förklara varför saker är som de är och koppla ihop dem vidare med varandra.

Det intressanta med detta är att det ofta lett till nya, intressanta utvecklingar. Istället för att vara hinder har de blivit inspiration. Exempelvis: Om det nu inte finns några riktiga städer i landet Elsinorien så finns det förstås en anledning till det!

Och, om man tänker efter så är ju vår egen värld inte heller direkt logiskt uppbyggd, och många av saker som vi ser som självklara i vår egen värld är ganska obegripliga när man börjar fundera på saken.

Dessutom passar det min fantasi bättre. Min fantasi arbetar inte utifrån logik, utan den börjar från något min hjärna fastnar på, och sen slingrar och fladdrar den sig vidare därifrån.

Men självklart fortsätter jag att störa mig på det här. Jag har ju inte gjort som jag tycker att man “borde”.