Första boken skrev jag med papper och penna. Blyertspenna och kollegieblock. När man skriver på det sättet så skriver man från början och till slut, i den ordning händelserna i boken utspelar sig. Kronologiskt. (Man kan förstås skriva ickekronologiskt, vad nu det heter, men blocket har liksom en riktning ändå, om ni fattar hur jag menar.)

Det där har sina nackdelar. Det är till exempel ganska bökigt med ändringar, i alla fall om det är saker som tar mer plats. Huvudsakligen blir det småändringar, eller att man sedan skriver om hela alltet igen från början till slut.

Innan jag släppte bokskrivandet för andra prioriteringar i livet hann jag dock knappa in hela boken på dator – men det är en annan historia.

När jag plockade upp skrivandet för några år sedan och skulle ge mig på bok 2 (Knutar och band) så hade vår värld hunnit förändras ganska mycket. Datorer, som var något ganska sällsynt och som gemene man absolut inte använde till ordbehandling när jag började skriva i slutet av 1980-talet, var numera ett självklart skrivverktyg, inte bara för en slutlig version utan ännu mer under själva skrivprocessen. Jag var sedan lång tid tillbaka van vid att själv använda datorn i skrivande av annat slag. Van att kunna skriva lite, sudda ut, flytta runt, fylla i med ny text mitt i, och så vidare. Det var fullkomligt självklart att använda detta även i bokskrivandet – jag skulle helt enkelt ha blivit fullkomligt tokig av att inte ha denna möjlighet jag numera vant mig vid.

Dessutom hade jag inte koll på hela berättelsen när jag satte mig att börja med bok 2. En del avsnitt hade jag full koll på, en del hade jag lite grann koll på, men stora bitar visste jag verkligen inget om. Och eftersom jag befann mig i en väldigt jobbig period av livet så var det viktigt att skrivandet var glädje. Inget tvång, ingen press. Det måste ge mer än det tog.

Så jag bestämde mig för att skriva de bitar av boken jag ville. Börja lite här, lite där, utifrån vad inspirationen ville. Och så fick jag fylla på allt eftersom.

Det blev alltså ett dokument i datorn med text men med luckor emellan. Ett dokument som svällde efterhand men inte bara växte i slutet utan även i början och på väldigt många ställen däremellan. På ställen jag hade ett hum om vad det var som skulle skrivas men där det inte fanns “riktig” text så satte jag det jag visste inom [klammerparenteser]. Ibland fanns det bara en drös blankrader för att markera att det nog behövdes mer emellan.

Och med tiden fylldes det allra mesta i av sig självt. Visst, det fanns ställen jag till slut fick kämpa lite med att få ihop. Men det allra mesta löste sig. Dessutom blev det inte så mycket tomgångsskrivning eller utfyllnad, eftersom tyngdpunkten blev på saker jag gillade att skriva.

Jag konstaterade att jag trivdes bra med denna lapptäckesskrivning.