Ju.

Det där lilla korta ordet, som ändå innehåller så mycket. Samförstånd, förförståelse, gemenskap. Samtidigt som det kan betyda absolut ingenting.

När någon gödslar med ju, oavsett om det är i text eller tal, kan det bli oerhört irriterande. En nervös föreläsare kan klämma in två ju i varje mening, och då hör publiken kanske inget annat än dessa upprepade ju:n, och det kanske rentav blir en sport att räkna hur många hen hinner med på föreläsningen.

Ett ju i en mening säger ungefär ”det här vet ni redan (men jag säger det ändå)”. Beroende på sammanhang finns därmed också andemeningen ”och jag tycker det är pinsamt att säga det fastän jag vet att ni vet det, så därför klämmer jag in ett ju för att tala om att jag tycker det är pinsamt”. Men tyvärr tycker folk ofta det är pinsamt att säga saker som någon annan i rummet vet om sedan innan, och därför klämmer de in ett ju även när de allra flesta i rummet – framför allt den huvudsakliga publiken – aldrig hört det innan; den enda som också vet är kanske den andra som jobbar i samma projekt. Jag kan sitta och skruva på mig så mycket när en kollega gör så, att jag helt tappar tråden i mötet.

Den här sortens småord får vi ofta lära oss att vi ska försöka rensa bort ur våra texter, med motiveringen att de inte fyller någon funktion. Men det gör de ju visst! I alla fall när de används rätt.

Ett ju uttrycker som sagt var samförstånd, förförståelse och gemenskap.

I en dialog mellan vänner säger det där ju:et något:

”Jag ser ju det!” blir en annan sak än ”Jag ser det!”. Ju:et ger den där familjära, lite lätt snorkiga retsamma attityden som liksom bara är okej med någon man känner tillräckligt väl.

”Vi kom ju alldeles nyss fram till …” går tillbaka till det man pratat om nyss, medan ”Vi kom alldeles nyss fram till …” i samma situation antyder att man menar att den andre helt skulle ha glömt det, vilket faktiskt skulle kunna vara rätt elakt.

Och när jag, som berättare i boken, vet att läsaren redan vet det jag tar upp, händer lite samma sak. Det där ju:et säger att jag inte är dum i huvudet: jag har inte glömt att vi pratat om detta innan.

(Ja, jag skulle kunna skriva mer. Kanske skulle jag rentav kunna tänka mig att skriva en uppsats om JU.)