Är det okej att en mamma ger sig iväg långt hemifrån för att rädda världen, på ett uppdrag bara hon kan utföra?

Gör det skillnad att barnet är ett av de tryggaste barn man kan tänka sig, och dessutom är omgivet av människor hon älskar och har en trygg anknytning till? Eller måste en mamma alltid prioritera att vara med sitt barn, över allting annat? Är hon en sämre mamma, en sämre människa, för att hon inte ägnar varje ledig stund åt att längta hem till sitt barn?

Och gäller samma regler för en pappa som för en mamma? Om mamman och pappan ger sig iväg gemensamt, på samma uppdrag, är det i så fall någon av dem som är sämre än den andra föräldern, bara baserat på kön?

Min tredje bok, Viddernas väv, handlar även om föräldraskap. Det är nog inte ett bärande tema, men det ligger med där under stora delar av boken, i olika former.