Min man hade mängder med musikinstrument. En hel del av dem kunde han dessutom spela på (en del bra, andra hjälpligt). De blev fler med tiden, för att han samlade på sig sånt han köpte på loppisar (man kan ju inte låta musikinstrument riskera att bli slängda, liksom). Annat åkte han ibland långa sträckor för att få fatt i (främst synthar).

Och ja, han var musikalisk, på riktigt. Dessutom var han väldigt intresserad av teorin bakom, och för den som ville lyssna kunde han berätta massor om hur toner och skalor hänger samman. Han var fantastisk på att förena teori och praktik.

På bild två syns inspelningsprylen (tolvkanalers?) som han köpte när han hade börjat tjäna pengar på riktigt – i ungefär samma veva som vi träffades, strax innan sekelskiftet.

I sin ungdom musicerade han både i kommunala musikskolan, olika körer, och alla möjliga andra sammanhang.

Han hade många idéer, mycket som skulle genomföras. Ett av rummen i vårt hus heter studion. För det var vad det skulle bli. En hemmastudio, där vi skulle spela in en massa musik. (Jag på sång samt bankande på diverse trummor – han på resten, typ. Djemben på bilden är min.)

Men när man blir vuxen, med ansvar för barn och jobb och renoveringshus, är det svårare att följa spontana impulser och genomföra idéer på stående fot. Studion och musiken blev nedprioriterad. Ibland gjorde han ett ryck med att börja färdigställa, men så fastnade han med någon detalj, som att försöka få liv i någon trasig synth, och sedan var den kvällen slut, och nästa dag var det något annat som måste hinnas med i vardagstillvaron.

Och så rann tiden ut. Obotlig cancer. Ett knappt år på lånad tid, och sedan var han borta.

Studion är mer klar nu än nånsin under hans livstid. Men den står oanvänd.

—

Kontentan här?

Det är så lätt att fastna i detaljer. Att vilja göra alla delar tillräckligt bra innan man ger sig på helheten. Och då är risken att tiden rinner ut och det inte blir något alls.

Det där har jag med mig när det gäller mina böcker.
De är inte perfekta. Det ”kloka” vore säkert att ha väntat tills jag hade mer tid och ork.
Men då fanns risken att tiden skulle ta slut innan jag hann.
Den risken ville jag inte ta.